Det har redan gått en vecka. En vecka sen du somnade in. Nu är du hos morfar och mamma... Vi hoppas iallafall att du är hos alla dina kära som gick före dig! För vi vet ju inte vad som händer när vi dör... om man bara försvinner eller om man lever vidare...

Här är det mest bara tomt. Vi har svårt att känna känslor, dissocierar massor och försöker greppa att du också är borta nu. Allt gick så fruktansvärt fort... Du, morfar och mamma, några av de finaste människorna vi någonsin fått lära känna.

Det är svårt med förluster om man är "vanlig" men när man har DID krävs ännu mera. Alla fattar inte att du är borta, alla vet det inte ännu men jag gör mitt bästa för att försöka se till att alla vet. Jag kan inte fatta det själv... hur ska då till exempel Ella förstå...

Döden får mig också att reflektera över våran egen dödlighet. Så många gånger vi varit så fruktansvärt nära att inte finnas mera... Jag vill inte göra så mot mina nära, framförallt inte min son. Det är läskigt att hjärnan kan förvrida allt så att avsluta känns som ett alternativ... Just nu är det lugnt, jag är inte den som tänker så men de inuti som gör, skrämmer mig.

Igår var vi på begravningsbyrån och planerade din begravning. Jag hoppas den blir fin! 

❤️ Mormor, morfar och mamma ❤️

Igår, den 17 Juni -26 gick min mormor bort. Hon drog sina sista andetag när jag satt där och höll hennes hans. Älskar dig för evigt ängeln moemoe 

Livet är så sjukt rörigt... mest rörigt inuti faktiskt men även utanför. Det har varit jättemycket som hänt och jag är både trött och stressad. Men jag har fått äran att passa min bästis barn en stund och det är supermysigt.

Åter igen funderar jag på att stänga ner våra sociala medier, men det vill ju inte alla för de flesta tycker att det ger massor att få dela livet med allt vad det innebär. Det är mest bara jag som tvekar och tycker det känns farligt. Igår fick jag plocka bort ett inlägg som skrevs när någon inuti var arg på hur föraren av färdtjänst körde. Arg på chaufförerna över lag för tyvärr är det så att många utav dem kör mycket dåligt. Språket och ordvalet i inlägget var allt annat än bra dock... Men han körde bitvis i över 145km/h, tror han var uppe i 148km/h som mest. Men jag anmälde honom så förhoppningsvis får han iallafall en varning. Jag vet att vi borde säga till chauffören men oftast vågar vi inte där och då, framförallt eftersom vi inte känner chauffören som dessutom oftast är en man. Okända män är obehagliga.

Just nu är jag hos mormor men ska åka hem idag. Vädret har varit soligt, molningt, regnigt och blåsigt. Så rätt ambivalent väder just nu. Jag håller på att läsa en bok som heter: Sensory pathways to healing from trauma. Den är sjukt intressant. Jag kommer skriva om den här när jag läst klart den men jag tycker den är jättebra. Den går liksom in med grundligt på hur hjärnan fungerar och varför man får till exempel PTSD, cPTSD och DID samt hur trauma gör att den tänkande hjärnan liksom blockeras.

Jag tänker iallafall åka till mormor snart igen. Sommaren är fantastisk här ute på öarna. Vi är fortsatt dissociativ väldigt ofta och det känns jobbigt, framförallt känns det jobbigt för att fastna i en dissociation då detta gör oss så oerhört sårbar. 

Allt gott till dig!

// Maraya

Nu var det jättelängesedan vi skrev här på bloggen så det är dags att kicka igång skrivandet igen.

Idag har vi läst lite i boken: Sensory pathways to healing from trauma. Nu har vi bara 1½ kapitel kvar. Det käns bra att läsa om hjärnans plasticitet och förmågan att lära om, men det är också så spännande om hur hjärnan fungerar och varför man reagerar som man gör.

I fredags tittade eller mer lyssnade vi på Anja Söderbergs disputation på sin doktoranduppsats. Den handlar om Dissociativ identitetsstörning och slutenvården. Så bra! Äntligen någon som säger högt att slutenvården är usla på trauma och framförallt dissociation. Jag har inte läst hennes forskning ännu men det står överst på listan efter Sensory pathways...

Vi har sagt länge att slutenvården har stora kunskapsluckor om trauma och dissociation. Och det säger vi utifrån våra egna erfarenheter, hur vi blivit bemötta och behandlade genom åren. I boken Sensory pathways... så pratar de bland annat om vikten av förutsägbarhet, tydlighet och lugn gör att kunna bli bättre från trauman. Något man sällan ser på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. I min bok, Hon faller tungt, försöker jag förmedla kaoset som varit i vården. Det är så viktigt att gå rätt diagnos och med det rätt hjälp.

Varför är det så fruktansvärt svårt att känna sig tillräckligt bra som förälder. Vi känner oss ofta som världens sämsta mamma... Det är så sjukt svårt att balancera föräldraskap med psykisk sjukdom. Det är svårt att vara förälder i vanliga fall men känns ofta omöjligt när man dessutom är sjuk... Sen känns det som att det blir extra sårbart eftersom min son inte bor hos mig. Han är fantastisk och extremt självständig, vilket på flera sätt är bra, men vi tampas med känslan av att vara otillräcklig och överflödig. Jag är säker på att alla mammor känner så någon gång... Det är svårt att vara tonårsmamma... Sen är det svårt för vi har inte riktigt fått vara mamma för socialtjänsten, med för korta umgängen osv. Nu är det bättre men annars har vi mera fått vara mamma i bakgrunden och det förstår inte barn. Vi har fått skriva på papper och sånt men träffa sitt barn tillräckligt för att bygga en riktigt bra relation har det varit sämre med. Att träffas 3-4h var tredje vecka är krystat och långt ifrån naturligt och det är vad vi fått under hans uppväxt. Nu är han så stor att han vill klara sig själv (vilket är fantastiskt) men då känner jag mig helt överflödig. Fast nu får vi umgås mera naturligt men det blir typ bara på hans villkor och aldrig på mina. Gud vad gnälligt det låter men känslan av otillräcklighet äter upp mig och på det saknaden efter sonen. Missförstå mig inte, vi har en fin relation utifrån förutsättningarna. Jag vill bara att han ska ha det bra och att han (trots sin röriga uppväxt) vill ha sin mamma med i bilden...