Varför är det så fruktansvärt svårt att känna sig tillräckligt bra som förälder. Vi känner oss ofta som världens sämsta mamma... Det är så sjukt svårt att balancera föräldraskap med psykisk sjukdom. Det är svårt att vara förälder i vanliga fall men känns ofta omöjligt när man dessutom är sjuk... Sen känns det som att det blir extra sårbart eftersom min son inte bor hos mig. Han är fantastisk och extremt självständig, vilket på flera sätt är bra, men vi tampas med känslan av att vara otillräcklig och överflödig. Jag är säker på att alla mammor känner så någon gång... Det är svårt att vara tonårsmamma... Sen är det svårt för vi har inte riktigt fått vara mamma för socialtjänsten, med för korta umgängen osv. Nu är det bättre men annars har vi mera fått vara mamma i bakgrunden och det förstår inte barn. Vi har fått skriva på papper och sånt men träffa sitt barn tillräckligt för att bygga en riktigt bra relation har det varit sämre med. Att träffas 3-4h var tredje vecka är krystat och långt ifrån naturligt och det är vad vi fått under hans uppväxt. Nu är han så stor att han vill klara sig själv (vilket är fantastiskt) men då känner jag mig helt överflödig. Fast nu får vi umgås mera naturligt men det blir typ bara på hans villkor och aldrig på mina. Gud vad gnälligt det låter men känslan av otillräcklighet äter upp mig och på det saknaden efter sonen. Missförstå mig inte, vi har en fin relation utifrån förutsättningarna. Jag vill bara att han ska ha det bra och att han (trots sin röriga uppväxt) vill ha sin mamma med i bilden...