Jösses vad dålig jag är på att uppdatera här. Vi har landat lite i det här med att inte vara i stallet så mycket och just nu känns det rätt. Igår började min son på gymnasiet. Det känns helt galet att han är 16år om en månad, jag är så stolt över honom. Han är en fantastisk kille!

Just nu är jag inne i en period då jag saknar våran hund och vi är lite inne på att försöka köpa en ny hund att utbilda till assistanshund. Jag tror verkligen att vi skulle må så mycket bättre om vi hade en assistanshund. Problemet är ju då att mitt boende inte vill tillåta att vi har en hund, inte ens om den är en assistanshund. Egentligen bryter de ju mot lagen när de inte tillåter en assistanshund då de inte räknas som husdjur utan som ett hjälpmedel. Jag ska iallafall försöka strida lite till kring frågan. Vi har mailat ägaren av vårt boende för 1½ vecka sedan men har fortfarande inte fått ett svar. Skickade ett nytt mail idag och påpekade att jag skickat det första mailet. Tycker iallafall att hon kan svara mig... 

Vi trivs på boendet och så men de sista 6-8 månaderna har något hänt med företaget. De tog bort resursteamet (fastanställda vikarier som jobbar på alla avdelningarna) och sen har liksom företaget hamnat i fritt fall. Nu är det bara timmanställda som de ringer in och det har verkligen inte blivit helt bra. Det har alltid funnits timmvikarier också men inte på det här sättet. Dessutom tar de inte alltid in vikarer om det saknas en i personalen så de jobbar tre stycken istället för fyra och det spelar ingen roll att både ordinarie personal och timmvikarierna är jättegulliga så märks det. Min avdelning har gått från att vara sju boende till nio. Eller det bor åtta stycken just nu men det finns en tom lägenhet så vi kommer bli nio. Att de då samtidigt väljer att inte alltid ta in vikarier är superdåligt. Det är första gången på över 6år som jag är besviken på mitt boende. Sommaren har varit förfärligt rörig och det har inte alltid känts tryggt när vi tillexempel känner oss dissociativ. Jag ska ta och författa ett mail till ledningen för företaget håller inte samma kvalité längre och det är jättesynd. Det har gått så långt att jag börjar känna att jag likaväl kan flytta till ett boende närmare min familj och mina vänner då vården på nuvarande boende inte riktigt håller samma högspecialicerade vård längre. Jag bor liksom 1-2h bort från all min familj och mina vänner plus att färdtjänst är jättedyrt i kommunen jag bor i nu. Jag får betala drygt 100kr per kommungräns jag passerar så det blir 300-400kr en väg när jag ska hälsa på någon, vilket gjort att jag blir isolerad för jag har inte råd att åka.

Oj vad gnälligt detta blev, men jag (eller vi faktiskt) börjar bli less på att kvalitén på vården inte är densamma. Jag vill ju absolut inte behöva flytta för jag trivs för övrigt och personalen är bra, men så mycket har blivit sämre tyvärr.

Jag har rätt mycket ångest det sista och trots pulssänkande mediciner ligger jag och pendlar mellan 95-120bpm...

Men jag är hos syrran ett par dagar nu, det är mysigt att hänga lite med henne och hennes yngsta dotter.

Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya

I måndags beslutade vi oss för att inte fortsätta regelbundet med ridningen. Iallafall inte just nu, får se hur vi gör senare. Vi tänkte att vi ska köpa ett 10-gångers kort när vi får råd. Då kan vi rida när vi orkar och kan, då betalar vi inte för när vi inte rider. Älskar hästarna men det har bara kännts för mycket hela året, förhoppningsvis kommer lusten tillbaks snart. 

Jag har bestämt mig för att sälja min overlock-maskin (Det är mycket att bestämma nu...). Jag använder den inte. Den är helt ny och bara samlar damm. Jag använder bara min vanliga symaskin. 

Annars kämpar vi med dissociationer och dåligt med sömn de senaste dagarna men inatt har vi sovit ganska okej. Vi har ändå försökt hålla igång. Igår promenerade och gymmade vi och idag har vi gått promenad och yogat. Det känns alltid stressigt när vi känner oss dissociativ, dels för att vi inte vill fastna men också för att det är obehagligt med alla overklighetskänslor. Ibland blir omgivningen så pass overklig att det är svårt att gå rakt upp och ner. Det känns som att man är vinglig då det är svårt att bedömma avståndet till golvet för golvet rör sig liksom. Sen dimman i hjärnan och huvudvärken som inte vill ge med sig plus allt tjat inuti. NAVET är fullt med åsikter och berättelser och stök. 

Det är ganska stökigt hemma just nu för de byter tak. Det tar 1-2 veckor med brötande, men det måste ju göras. Fuktskador har vi haft tillräckligt med.

Annars saknar vi mormor massor...  Hoppas att du mår bra!!

Första augusti idag, jag vill inte att sommarens ska ta slut snart. Det är väl inte mörkret som är det jobbigaste utan det gråa locket som oftast lägger sig över Sverige på vinterhalvåret. Vi får hoppas att just det här vinterhalvåret blir fint istället...

Jag har haft ett par bra dagar men idag känner jag mig lättretlig och nere och ångestfylld. Har inte gjort så mycket idag, gått en långpromenad och plockat undan poolen. De ska bygga ställningar utanför på måndag för de ska byta tegelpannorna. Känns inte kul att ha en massa bankande på taket i en till två veckor. Men det måste ju göras, annars kommer det börja läcka istället och det är ju dumt. 

Här om dagen fick jag min nya tyngdtröja. Hade nog velat ha en storlek mindre då den är rätt oversize men den är så skön. Väger 5.4kg. Märket jag köpte heter Hugz och är Danskt. De har typ samma som mitt tungdtäcke, som små sandkorn i eller vad det nu är. Den är lite varm när solen tittar fram men annars så skön.

Nu har jag fått för mig att måla lite för att se om jag kan må bättre. Det dissociativa är väl det jobbigaste men även ångesten. Jag ska iallafall måla våran senaste boende på min avdelning. Jag brukar måla alla som bor här på en tavla som hänger inne i den gemensamma lägenheten.

I torsdags var jag och hälsade på min bror och levererade födelsedagspresent till min brorsdotter. Också fick jag med mig en bunt böcker av Emelie Schepp. Hon är deckarförfattare, läste ut första boken på 1½dag typ, den var rätt ok men rätt steriotypisk fast blandat med lite nytänk, skulle jag säga. Lättläst och underhållande, den första boken hette Märkta för livet, nu har jag börjat på bok 2, Vita spår.

Jag känner mig dissociativ aka overklighetskänslor och huvudvärk. Vi får liksom huvudvärk kring ögonen och centrala pannan. Ångesten kommer som ett brev på posten. Jag vet inte om det är en växling på gång eller om jag är påväg att fastna. Oavsett utgång så är det olustigt. Att jag känner mig nere och deprimerad idag gör inte heller saken bättre. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vad... vad är depression och vad är dissociation.

Vi kämpar fortfarande med boken Sensory pathways to heaing from trauma. Försökte öppna den förut men minns typ inget vi läst och då är det inte lätt att försöka summera boken här på bloggen. Men det kommer väl någon impuls och lust till det någon dag...

Suck! Så jäkla trist att må såhär... Sen har jag ingen lust att fortsätta rida, eller mysandet med hästar är väl ok, men allt runtomkring... Jag har ingen lust alls och har känt så sen i vintras. Jag har liksom tappat det helt. Om två veckor staratar stallet igen så vi måste liksom bestämma oss nu så vi kan meddela i god tid. Sen är det ny ridlärare (vilket absolut inte måste vara negativt) och jag orkar inte lära känna en ny människa just nu. Folk har dåligt med säkerhetstänk, framförallt knattegrupperna där både föräldrar och barn oftast är nybörjare. Jag brukar försöka hjälpa till och hamnar en del som ledare istället för föräldern som inte kan kontrollera hästen. Känner mig så taskig mot stallet om jag ska sluta... Kanske kan köpa ett 10ggr kort och åka dit någon gång ibland... Ska se om jag kan ta en paus utan att säga upp platsen och fundera ett tag till... Har ni något råd på hur vi kan tänka?

Nu har vi varit hemma några dagar. Jag känner mig låg och ledsen, men det är ju inte så konstigt. Saknar mormor något fruktansvärt, vill så himla gärna ringa och prata med henne. Berätta allt som händ den sista tiden och hur mycket jag saknar henne. Jag minns inte hur det var när mamma och morfar och min faster och farbror Bengt dog... det var så länge sedan... Jag vet dock att jag gjorde mitt teoriprov för körkort två dagar efter att mamma dog och jag klarade det med liten marginal. Mamma dog 2005 av hudcancer, morfar dog 2012 av lungcancer, min faster dog 2003 av bröstcancer och farbror Bengt dog 2013 av prostatacancer... Cancer är skit! Vi har aldrig riktigt varit i sorg, eller det har vi nog men vi stänger av känslorna för att det är så vi gör. Det känns tomt och ensamt och det känns som att det är som det är. Det var samma under barndomen, ensamheten, smärtan och känslan av att vara inträngd i ett hörn. Paniken när man känner sig trängd är överväldigande.

Jag försöker tillåta oss att vara ledsen och nere. Man får känna så när någon dött. Det är normalt och inte konstigt. Vi har svårt att känna som det är i vanliga fall så att vi försöker tillåta oss att känna lite är ett framsteg. Jag är bara rädd att dala igen, att behöva sjukhuset igen... Jag jobbar stenhårt för att slippa åka in dit. Vill verkligen inte! Det skulle kännas som ett stort nederlag.

Jag funderar på att ta fram symaskinen och mitt tyg och se om jag kan skapa något. Det var jättelänge sedan jag sydde... Älskar att sy! Det känns så svårt bara, att behöva kolla mina mått och så... Just nu är vi inne i en period då vi inte klarar av våran kropp. En annan sak vi skulle kunna göra är att skriva eller måla. Jag tror att det skulle hjälpa oss att göra någonting kreativt. Vi har bara ingen lust just nu, vill bara dra något över huvudet och försvinna. Men lösningen är inte att göra som Mörkret vill, lösningen är att trotsa henne... Om vi ska försöka blir bättre så måste vi göra lagom med saker som vi vet att vi egentligen tycker om. 

Jag har beställt en ny tyngdhoodie idag. Min förra blev sönderklippt av sjukvården efter ett suicidförsök. En dyr grej att få sönderklippt men får väl skylla mig själv... Den är svart med dragkedja och luva och väger ca 5kg. Har inte provat detta märket förut så får se om den är nått bra. Företaget heter Hugz. Har någon av er erfarenhet från det företaget? Vi älskade iallafall den gamla tröjan och har saknat den i ett år nu... eller är det två år... jag minns inte.

Egentligen skulle vi på kalas för brorsans tös fyller 6år och hans pojk har fyllt 11år. Men vi orkar inte med kalas just nu. Jag känner mig misslyckad men tänker att jag åker dit om en vecka eller så. Så kan de få sina presenter i lugn och ro. Tösen ska få ett par örhängen från Snälla Alice, har själv örhängen därifrån och är supernöjd. Det är platt baksida på dem, man sticker in piggen bakifrån och skruvar på pärlan. De sitter jättebra och man kan sova bekvämt med dem. Nu låter jag som ett reklamblad... Är bara nöjd med produkten.

Det är så rörigt inuti sen mormor dog... Alla känner olika och framförallt har alla olika sätt att hantera det. Jag tror inte alla inuti vet om det ännu... Det är så underligt att komma på att hon är borta, faktiskt på riktigt och föralltid borta. Jag får minnesbilder från när hon dog. Hur hon kämpade emot, det sista hon sa till mig var: "Det här går inte Joy." Och det gjorde det inte heller, det gick så fruktansvärt fort. Hon dog liksom på en timma och jag hade inte tid att ringa och säga till de andra att komma tillbaks. De hade inte hunnit dit ändå... och mormor var inte ensam, jag höll hennes hand så hårt jag kunde och tittade henne i ögonen för att hon skulle veta att hon inte var ensam. Eller ja, alla är vi väl ensamma när vi dör... för vi som lever kan inte veta hur döden känns. Vi har varit så nära så många gånger... Jag vet inte varför eller hur det kommer sig att vi fortfarande lever... De flesta skulle väl säga att mina döda skyddat mig, att det inte är min tid ännu... Men vi vet ju ingenting om döden egentligen. Vi inbillar oss att vi kommer träffa alla våra käraste när vi dör, men är det verkligen så? Vissa tror på himel och helvete och allt därimellan... Jag vet inte vad vi tror... Finns det ett helvete så är det där vi kommer hamna... Jag tror inte på himel och helvete, i så fall tror jag hellre på reinkarnation, det känns trevligare.

Varför ska man tro på en gud som är baserad på en bok som skrevs för hundratals år sedan av män för män, för att dessa män skulle kunna kontrollera andra, framförallt kvinnor. Jag tittar på alla religösa fanatiker (inte alla religiösa utan de som är fanatiker) och jag kan bara inte tro på det... Vissa säger att vi alla är syndare och vi måste rentvå oss för att komma till himlen. För min del är det barnmisshandel, så många som säger till barn att om de tänker fel tankar eller älskar fel person, så kommer de till helvetet... Det är så vidrigt! Tänk hur rädda dessa stackars barn är. Ingen ska behöva växa upp i den rädslan, det är lika illa som att bli våldtagen om och om igen. Vi kan inte styra våra tankar och det är fakta. Hur kom jag in på detta ämnet nu... Det var ju lite djupt av mig. Men varför skulle en god gud tillåta att så mycket elände händer?! Varför har jag gått igenom allt jag gått igenom? Vad har jag gjort för att förtjäna det???! Jag tror på något men inte på det som står i en bok, vad jag tror på vet jag inte men inget i denna världen har gett mig anledning att tro på en gud, tyvärr. Det hade dock varit en tröst att kunna tro och vå kraft från det.

Hur skulle mitt liv sett ut nu om jag inte blivit utsatt som barn och sjuk/skadad som vuxen? Vad hade jag jobbat med? Vart hade jag bott? Hur hade relationen till vår son sett ut? Det känns ofta som att livet bara är till för att lidas igenom, för mig då... Alla har sina motgångar och sådär men alla är faktiskt inte utsatta på samma sätt. Men allas lidande är lika mycket värt. Lidande är subjektivt, inte objektivt. Någon kan tycka att smärta på nivå 5 är ohållbart medans en annan som har precis lika ont kan hantera det och inte alls tycker det är farligt. Det är så olika, men betyder det att person etts smärta är mer värd än person två? Självklart inte!

Nä nu får jag sluta skriva. Kanske sätta på en kopp kaffe och fundera på vad jag vill göra som är kreativt...

Allt gott till dig!

// Joy

Idag har jag åkt hem, via kuratorn, och nu har luften helt gått ur mig. Det har gått i ett sen mormor dog och jag bröt ihop totalt hos kuratorn. Nu känner jag mig bara helt under isen, trött, ledsen och ångestfylld. Det känns som att vi inte orkar kämpa mera... Självhatet är vidrigt och högljutt och det bara känns som att vi är totalt onödig och att vi inte fyller någon funktion och att vi är äcklig...

Kuratorn tyckte att vi skulle till sjukhuset men jag orkar verkligen inte åka dit igen och få vara där på nåder en kortare tid (=3-5dgr) vilket gör absolut ingenting för oss. Vi får aldrig vara på sjukhuset tills vi känner oss färdigbehandlade och då ger det oss typ inget annat än stress. Senaste inläggningen blev vi inlagd en gång till under protester från läkaren. "Varför kommer du tillbaks så fort?" "Varför lägger du inte in dig på BI?"... blablabla... Jag orkar inte!! Jag kom tillbaks för att jag inte mådde bättre och BI gör absolut ingenting för mig eftersom jag får samma hjälp hemma... Men lyssnar de? Nop. Så varför ska jag söka?! Har dessutom sagt att vi inte vill ha BI just för att det inte ger oss någonting. De bahandlar oss som EIPS-patient inte som någon med återkommande depressioner och DID.

Jag tror att vi chockade kuratorn lite... Han har aldrig sett oss i det här skicket då vi oftast håller oss saklig hos honom... Eller rättare sagt, det brukar inte vara jag som är framme men nu är jag det och jag hatar allt som har med våran kropp och oss att göra. Framförallt kroppen, jag vill krypa ur kroppen. Göra sönder den, hoppa på den... Det lät hemskt men det är så jag känner.

Det känns som att vi duger till att utnyttjas, mobbas, skadas och allt sånt där. Vad är då poängen med livet... Jag försöker mantra allt vi faktiskt har men det går inte så bra för mig. Kan garanterat gå bättre för någon annan inuti men nu är det ju jag och ja... Jag är en skithög. Någon att trampa på och stampa på...

// Jonas

(Jag lägger iallafall in en bild på mig/oss och våran hund)

Nu är det två dagar kvar sen ska vi lämna våran hund till pappa igen och åka hem till boendet. Det ska bli skönt att komma hem men ledsamt att lämna tillbaks Flipp. Jag vill verkligen inte lämna honom, det har varit så härligt att kunna ha våran hund i så många dagar.

Idag har jag känt mig rätt dissociativ och trött, men det kan ju vara kopplat till att vi inte sov så mycket inatt. Vi var iväg till begravningsbyrån och skrev på boupptäckningen, så nu ska huset värderas av två oberoende mäklare för att vi ska veta vad det är värt. Jag hoppas verkligen att min syster kan köpa loss huset. Vi vill verkligen inte att det ska hamna hos någon rik sommargäst och man aldrig mer kan komma hit.

Det känns inte som att vi gör något vettigt eller har något vettigt att skriva just idag. Livet är tomt utan mormor... men nu har det varit fyllt med människor ändå. Mina morbröder och min familj och några vänner. Idag kom en god vänn till mig på besök, hon och hennes manliga vänn kom med båten. Det har varit en trevlig eftermiddag men nu är vi som sagt både trött och splittrad, det är rörigt i huvudet. Helt ärligt så vet jag inte ens vad jag just skrivit...

Vi har iallafall gått flera härliga promenader, vi har gått 18000steg idag. Sen efter begravningsbyrån så var vi på restaurant och åt lunch, det var jättetrevligt. Hunden fick vara med och de hade en meny med hundgodis och de kom med godiset och vatten i en skål. Så himla gulligt och maten var god.

Nä nu ska vi pallra oss i säng. Hoppas du får en fin natt!!

Idag, eller egentligen igår, var vi och hälsade på min ena bästis. Vi var ute med deras båt och försökte fiska, men det blev ingen fiskelycka. Nu är klockan över ett på natten men jag kan inte sova. Ska försöka sova igen om en liten stund.

Jag har fixat en engelskspråkig version av våran hemsida med blogg och allt. Det känns kul! Nu kan mina engelstalande vänner läsa våran blogg. Nä vi får gå och prosova för känner oss trött nu.

Vi hörs!

Mormors begravning gick bra, den var vacker och trevlig. Lite dissocierande men det gick bra ändå. Jag hade min familj och mina vänner runt mig och det betydde jättemycket. Det var iallafall en fin stund, mormor fick ett bra avsked.

Jag älskar min tvillingsyster över allt men varje gång vi ses får jag kroppsångest. Hon ser ut som jag gjorde förut, innan alla mediciner och sjukhusbesök, innan jag blev tjock. Jag vantrivs något gruvligt i min kropp. Jag skulle till och med kunna säga att jag hatar den. Kroppen som varit utsatt för så mycket, kroppen som jag nog egentligen skulle vörda och ta hand om men som känns så fel för att vi inte känner igen oss i den. Att sedan olika delar känner sig olika och identifierar sig olika gör ju inte saken bättre. 

Idag har min ena bästa kompis varit här ute hos mormor och hälsat på, för vi är kvar här ute några dagar och det känns mest bra men också lite jobbigt. Nu på eftermiddagen och kvällen känner jag mig dissociativ. Det har varit så mycket den senaste veckan. Det känns ändå helt okej depressionsmässigt och det är skönt. Vädret har varit fantastiskt men idag på eftermiddagen har det dragit in lite regn men det behövs efter flera dagar med full sol och värme. Det var iallafall trevligt att ha bästis med familj här.

Min hjärna fungerar inte riktigt men det är väl inte så konstigt. Jag har kommit på att jag... ja vad har jag kommit på... det tappade jag nu i skrivande stund. Jag har iallafall fått med mig min hund ut till mormor och det är så mysigt. Det är han som är på bilden... Jag (och andra inuti) är så bitter på att vi inte fick ha med våran hund till boendet. Jag hade påbörjat att utbilda honom till assistanshund, vilket var målet när jag köpte honom, men boendet jag är på nu sa nej trots att han faktiskt räknades som hjälpmedel. Hade jag drivit det vidare så hade jag vinnit men jag orkade inte plus att jag var rädd att de skulle slänga ut mig från boendet om jag tjaffsade om det. Jag fick välja mellan att få bo på ett bra boende där jag inte får ha min hund eller ett annat, kanske mindre bra boende där jag får ha min hund. Det blev att vara kvar utan hund. Han hade dock varit en fantastisk assistanshund, han är så lyhörd och arbetsvillig och håller sig till mig hela tiden när jag har honom. Det mest intressanta är att han bott med mig 2år och pappa 6år, och ändå går han alltid med mig när jag är hos pappa eller någon annan stanns med honom. 

Jag har lyckats skada min vänsterfot på nått sätt, eller snarare överansträngt den. Känner mig så klen, jag och min morbrors fru var ute och klättrade i berg och då har jag på något sätt fått en skada i foten. Sen har mina ben varit svullna och ömma i flera dagar vilket är störande. Det kan ju vara för att det dels varit väldigt varmt och dels för att jag de sista 3 veckorna inte följt LCHF-dieten. Jag har fått i mig kolhydrater och socker och pajjat all viktnedgång jag lyckats med genom att äta LCHF och det känns skit. Vi kan inte unna oss att äta vettigt alls för vi är feta och äckliga. Förlåt mig för min pessimism men jag vantrivs nått förfärligt i min kropp. Det är så orättvist för jag måste äta mina mediciner och de förstör min ämnesomsättning. Och nu, efter senaste inläggningen har jag dessutom fått Olanzapine vid behov när jag inte kan sova och Olanzapine är en medicin som gör att man går upp jättemycket i vikt. Det är bland annat den som orsakat att jag gick upp i vikt. Men den hjälper mig att sova när jag inte sovit på några nätter... fast inte alltid för mår vi tillräckligt dåligt sover vi inte ändå... Men huvudsaken är att vi inte tar den varje dag utan bara vid behov.

Det är ju väldigt vanligt med ont i kroppen på olika sätt när man har traumadiagnoser. Samsjuklighet inom både psykiatri men också somatiska diagnoser finns näst intill alltid. Viktuppgång och så är också jättevanligt när man äter psykiatrimediciner och det är så oerhört frustrerande. Nu låter jag jätteytlig, jag har absolut inga problem med hur andra ser ut, det är mitt utseende som är fel. Jag har medvetet inte gått ner och badat för jag skäms över hur jag ser ut trots att badplatsen är 20m från huset... Patetiskt men skammen tar över.

Jag tänkte jag ska göra en sida här om mina eventuella föreläsningar. Jag vet bara inte hur jag ska skriva den... Det ska ju se lite proffsigt ut men inte för stelt. Jag har idéer på föreläsningar utifrån ett patientperspektiv om; Hur det är för mig/oss att leva med Dissociativ identitetsstörning, Hur det är att bo på psykiatriboende, Att vara mamma och leva med DID och Att vara inom psykiatrin och då framförallt slutenvården. Vad tror ni om dem ämnena? Är det någonting som vore intressant att lyssna på tror ni? Skriv gärna i kommentarsfältet.

Allt gott till dig!

// Freya

Idag blev jag utskriven från slutenpsykiatrin och det känns riktigt bra. Jag känner mig pigg och redo att tackla världen igen. 

Igår ringde jag till försäkringskassan för att höra mig för om det där med att eventuellt kunna föreläsa. När vi hade samtal med en skötare på avdelningen så sa hon att man kan "jobba" lite, hon hade egen erfarenhet av detta och det fick oss att hoppas. Att föreläsa när vi orkar är en grej vi velat göra länge, det har varit en dröm men bara det. Men hon jag pratade med på försäkringskassan sa att jag får göra jobbliknande saker 5h/veckan och att så länge vi håller oss inom det och att vi meddelar när vi ska föreläsa så är det ok att gör det.

Jag känner mig så glad över detta och samtidigt har jag sorgen över att mormor inte finns mera... Det är konstigt att ha två sådana motsatta känslor samtidigt. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Tänk om jag faktiskt kan föreläsa när jag mår bra. Fast det förutsätter ju att någon tycker att det jag har att berätta är värt att lyssna på... Men det hade varit kul och givande och utvecklande.

Det kommer många på begravningen, över 60 personer, vilket har gjort att vi måste flytta till större lokaler... Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Det är fint att alla som kommer vill minnas mormor men jag är rädd för att jag ska dissociera för att det blir för mycket... Jaja, det får bli som det blir för det blir det ändå. Jag har iallafall packat till veckan som kommer, det blev jättemycket men jag vet inte riktigt vad vi kan behöva och det är svårt att bestämma sig. Målade naglarna i frans manikyr på både händer och fötter förut, det blev fint.

Min syster med barn har kommit hit. Vi ska ut och plocka blåbär imorgon innan vi ska åka ner till mormor. Det blir nog mysigt. Det finns massor av blåbär i skogen här.

Hoppas att du har en fin dag!

// Freya

Många tror att Dissociativ identitetsstörning innebär att ens personlighet har splittrats på grund av trauman och att det finns en specifik grundpersonlighet. Så fungerar det inte, i vart fall inte för oss. 

Såhär har jag uppfattat det efter att ha observerat mig själv och läst forskning och pratat med andra som lever med DID. När man är barn (innan åldern 9-12år) så är man ointegrerad. Man föds alltså i ett ointegrerat tillstånd för att sedan växa ihop, alltså integrera sina erfarenheter till ett jag, en känsla av att vara en hel person. Om man utsätts för långvariga upprepade trauman innan åldern 9-12år och man har benägenheten att dissociera, så kan det bli så att hjärnan utvecklar en dissociativ problematik så som OSDD och DID.

För att utveckla Dissociativ identitetsstörning behöver trauman ske innan puberteten (ungefär 9-12år), detta eftersom man efter puberteten har integrerat de flesta av sina erfarenheter till en helhet, alltså en jag-känsla. 

Hjärnan är fantastisk och plastisk. Om man utvecklat DID så innebär det att hjärnan har använt en försvarsmekanism i form av dissociation. Dissociation betyde att åtskilja eller frånkoppla. Man avskärmar sig mentalt från sina upplevelser, känslor och minnen vilket gör att man bland annat får overklighetskänslor, minnesluckor och en känsla av att se sig själv som utifrån. Hjärnan sätter upp amnesiska barriärer kring de traumatiska händelserna vilket innebär att man inte kan komma åt sina minnen. Minnena är inte borta men hjärnan har liksom lagt dem i ett annat arkivskåp. 

På något sätt, fråga mig inte hur, så utvecklas en känsla av att vara flera personligheter i en kropp. Detta eftersom barriärerna gör att våra olika delar av personligheten inte kan integreras och bli ett jag. Vissa delpersonligheter kan bära på trauman, alltså minnas trauman och må där efter medans andra delar har utvecklats för att fungera i vardagen. Det är rätt vanligt att dessa delarna inte kommer åt traumaminnena.

DID är en väldigt kovert tillstånd, alltså hemligt. Det kan ta år att upptäcka DID eftersom personen som lever med syndromet är extremt effektiv på att dölja att man upplever att man är flera inuti. Ofta döljer hjärnan DIDen så pass effektivt att man inte märker eller förstår själv. Man har amnesi om att man har amnesi. Men döljandet går till en viss gräns och tillslut orkar man inte mera och går in i väggen. De är vanligt att man söker för depression, ångest eller andra psykiatriska diagnoser framförallt eftersom många inte ens vet vad dissociativ identitetsstörning är. Jag hade ingen aning om vad det var förräns min psykolog började förklara vad dissociation och splittring är.

Det finns de som är mer overta (motsats till kovert) men det vanligaste är att man är kovert. Sen beror det också på om man är i en trygg miljö, till exempel hemma eller om man är ute på en mindre trygg plats. Att vi växlar till till-exempel yngre delar så sker detta oftast hemma, men har hänt annars också. Jonas (16år) och Nathalie (12år) är bra på att maskera men de tycker inte om att inte få vara sig själva. Ella (6år) är däremot usel på att maskera, hon kör sitt race, älskar vattenpölar (vilket kan trigga fram henne ibland) och att rita och pyssla. Tyvärr har jag varit dålig på att köpa hem pysselsaker men det finns ritsaker och lite så. 

Tillbaks till inläggets syfte. Det tog många år inom psykiatrin innan vi fick rätt diagnos/-er och kunde börja förstå oss själv. DID-diagnosen förklarade det mesta konstiga som hände mig och som jag upplevde och upplever än idag.

Jag vet inte exakt hur det blir personligheter men jag tror (är osäker här) att de bildas vid trauman bara och inte när man är trygg. Men som sagt, det är en gissning. Jag tror att de flesta delarna utvecklas i barndomen och att man sen har dem man har, förutsatt att man inte är med om nya trauman för då borde man kunna utveckla nya delar eftersom hjärnan är programerad att reagera så vid trauma och stark stress. Anledningen till att det kan "tillkomma" nya delar är för att de ger sig tillkänna, inte att de utvecklats just här och nu. Sen kan delar typ som att gå i dvala, de liksom försvinner och kan vara borta jättelänge för att sedan visa sig igen.

Målet med terapi är framförallt att man ska integreras eller till och med få till en fussion. Det innebär att man lyckas riva ner alla barriärer och delarna smälter samman till en känsla av att vara en hel person. Det är jättesvårt att få till och kräver långvarig intenssiv och regelbunden terapi. Alla kan inte lyckas med fussion tyärr, och alla vill inte få till fussion för de är rädda för att de ska försvinna, men delarna försvinner inte i min mening. Alla delar är en del av helheten jaget och man kan inte radera en bit av sin personlighet. Vi vet inte hur vi vill göra, vi vill ha målet fussion men inte nödvändigtvis hamna där. Vi skulle nog vara rätt nöjda med en bra integrering och att amnesin och dissociationerna minskar. Vi kan ju dissociera på olika sätt och av olika anledningar, så det är nog svårt att bli av med dem helt.

Som det ser ut just nu så är vi inte intresserade av traumaterapi och det beror på att vi inte känner behov av att älta och upprepa allt det där hemska som hänt. Vi fick ur oss en del när vi skrev våran bok (Hon faller tungt) och det var tillräckligt jobbigt och inget vi vill behöva uppleva igen. Vi har också fått traumaterapi en gång, det var när vi var på behandlingshem och det var fruktansvärt. För det första så var vi inte redo, det var alldeles för rörigt både runt mig och inuti. Vi var för instabila, men man valde ändå att köra igång med både PE (som står för prolonged exposure) och exponeringsträning. Man ställde fram gul saft på oväntade ställen och på terapin skulle jag berätta om en händelse och spela in den för att sedan lyssna på inspelningen två gånger per dag tills nästa terapisession och då berätta igen och spela in osv... Resultatet blev en ännu mer instabil och återtraumatiserad jag. Då hade vi inte heller fått våran DID-diagnos men man började uppmärksamma att jag faktiskt dissocierade mycket, länge och ofta. 

Hur vet jag då vilka som finns inuti? Vi har i flera år dokumenterat, skrivit dagbok och lappar och använt appar som hjälpt oss. Nu använder vi mest en app som heter Daylio för att logga vad vi gör och vem som är framme osv. Så det är inte tack vare sjukvården som vi lär känna oss som ett jag och en helhet. Det är tack vare att vi fick plats på ett psykiatriboende (ett BMSS = Boende med Särskillt Stöd) som har hjälpt oss styra upp vardagen. Mindre kaos runt oss har lett till mindre kaos inuti, även fast det är långt kvar tills vi kan säga att kaoset inuti är borta. 

Det är svårt när man är många villjor och alla kan inte samarbeta eller ens kommunicera med varandra. Jag anser att när det handlar om traumapatienter, så ska man inte bara kasta in dem i terapi. Deras vardag och inre måste få chansen att hitta stabilitet först och det kan ta tid, lång tid, och då måste det få göra det. Jag fattar att sjukvården tycker att man ska bli frisk så fort det går, men när det kommer till traumapatienter så är det ofta omöjligt. Man måste skynda långsamt om man vill att denna patientgruppen ska bli bra. Den här gruppen behöver bemötas på ett holistiskt förhållningssätt, alltså man måste ha ett helhetsperspektiv. 

1. Trygghet och förutsägbarhet.
2. Tid. Det måste få ta den tid det tar.
3. Läsa på om sin/sina diagnoser. Jag upplever att det har hjälpt jättemycket att lära mig om mig, min/mina diagnos/-er och mina svårigheter. 
4. Skriva och skriva lite till och rita osv. var kreativ och få utlopp för allt man bär på.
5. Arbeta med kropp och själ samtidigt.

Så, nu kom vi av oss vad vi skulle skriva om från början men det gör inget. Detta är iallafall lite tankar från oss...

Hoppas att du har en fin dag!

// Freya 

Jag blev utskriven i tisdags (7/7) och åkte då direkt ut till mormor. Vi hade samtal med prästen som ska hålla i begravningen. Det kändes bra, vi fick förmedlat vem mormor var. Sen åkte jag hemåt. Egentligen hade jag behövt stanna ett par dagar till på sjukhuset men det är läkarna som bestämmer och inte jag. Läkaren ville egentligen skrivit ut mig på måndagen men då protesterade jag, då fick jag på nåder stanna en natt till. Man kan inte skriva ut patienter (iallafall inte mig) samma dag som man får beskedet, då får vi panik. Jag har aldrig förstått det där med att de ska skriva ut patienterna innan man känner att man har lite framtidstro. 

Väl hemma kämpade vi på, men igår (10/7) så åkte vi in igen. Det kändes inte tryggt att vara hemma när halva huvudet inte är med på noterna. Så nu är vi på sjukhuset iallafall över helgen. Mitt mål är att skrivas ut senast tisdag. Nu på förmiddagen har jag haft ett jättefint samtal med en skötare och jag känner mig lite mera pepp nu. Min/våran dröm är att kunna börja föreläsa om psykisk ohälsa och då närmare bestämt om hur det är att leva med trauma, dissociation och att vara mamma samtidigt som man lever med psykisk ohälsa. Det behövs verkligen inom de ämnena. Det är så oerhört dålig kunskap kring trauma och dissociation i slutenvården. Jag var inne och kollade min journal och de skrev Dissociativ personlighetsstörning som diagnos... Det finns inget som heter så, det heter Dissociativ identitetsstörning. När inte ens läkarna kan skriva rätt diagnos, då är någonting väldigt fel.

Det är så svårt det där med försäkringskassans regler och vad man får och inte får göra. Jag kan inte jobba pga dissociationer och amnesi men min förhoppning är att kanske någon gång kunna föreläsa, kanske en gång i månaden eller nått. Det handlar inte om här och nu utan i framtiden men ju mera vi lär oss om oss själv ju bättre går det ju. Jag vill så himla gärna få lov att känna att jag gör något nyttigt. Något som hjälper folk och som gör skillnad. Enda anledningen till att ha våra sociala medier är att vi ska få känna att vi gör någonting som gör skillnad om än liten, så alltid något. Att ständigt känna sig som en belastning, någon som inte bidrar med något, gör att vi mår sämre. Det är en balansgång för vi klarar inte av press eller stress eller när det blir lite förmycket, då klappar vi ihop... men att ändå kunna göra något någon gång ibland hade känts så skönt i hela oss.

Nu är jag trött, fick inte sovit så mycket inatt och allt tänkande och alla viljor som flyger runt inuti huvudet gör mig både utmattad och ganska nöjd. Det känns ändå rätt mycket mera ok nu efter det där samtalet. Vi ska ta oss ur detta! Det har varit ett tufft halvår med mormor som stadigt blev sämre och dog nu för ett par veckor sedan. Det känns så sorgligt, hon var så skör på slutet, men hon blev ändå 95år. Men att dö så som hon dog är så orättvist. Hon trillade i hallen och bröt höften men hon var för skör för att opereras också stängde hennes njurar ner. Hon dog drygt ett dygn efter olyckan. Men alla vi närmsta i familjen var där och tog farväl och jag var ju hos henne när hon dog så hon var aldrig ensam. Jag tror inte riktigt hon förstod att hon skulle dö förräns kanske sista timman. Det blir så dubbelt för hon slapp ligga och lida, hon kunde ju lika gärna blivit liggande i tre veckor och må dåligt. En snabb död är bättre även fast det blir chockartat för oss runtomkring. Min mamma dog i malignt melanom (hudcancer) och min faster i bröstcancer. Det var långt och utdraget och jättejobbigt för alla. Man gick runt och undrade och oroade sig för vad som skulle hända när de dog. Framförallt mamma som man såg varje dag. Min fasters död var tuff men henne träffade jag ju inte lika ofta som mamma. Så när mamma dog blev det en slags lättnad, den där väntan är sjukt tuff. Det blev en lättnad för att hon slapp lida mera och man slapp oroa sig för hur det skulle bli. Det är absolut en av de konstigaste upplevelserna någonsin när någon dör. Man sitter där och väntar på att nästa andetag ska komma men det kommer aldrig... och då är personen borta...

Jag är inte rädd för döden men jag vill att den ska vara snabb. Mamma sa alltid att döden var så fridfull. Det gjorde att jag blev arg på henne när hon dog, för jag tyckte inte alls att döden var fridfull. Döden är hemsk, ful och plågsam... Kanske inte om man dör i sömnen men mamma drunkna för hennes lungor fylldes med vätska och mormor hon kämpade emot in i det sista... Men det kanske är fridfullt när man väl dött. Jag har inte upplevt något när jag har haft hjärtstopp. Vissa säger att de upplever andliga saker men för mig har det bara varit svart och sen kommer man tillbaks. 

Döden är så defenitiv. Det är verkligen en permanent lösning på ett tillfälligt problem. Problemet är att det inte känns tillfälligt när man är mitt i en depressiv period eller när destruktiva delar bara vill bli av med all smärta. För det är vad jag tror det är, att de inte klarar av smärtan och minnena och nedstämdheten. Jag brukar klara av att hantera saker, men inte alltid. Blir det för rörigt och vissa delar är i farten så ja... Då blir det liksom farligt ibland.

Jag lovade min själv en sak när mormor dog. Att aldrig mera försöka ta mitt liv. Att aldrig utsätta min son för att jag försvinner. Sen hamnade jag här för att det blev kaos i hjärnan, men jag är ju här för att jag lovade det, att hellre ta hjälp och så. Vi ska klara detta, vi ska ut i ljuset igen och vi ska överleva. Våra trauman ska inte få diktera resten av vårat liv, det har fått domdera vårat liv alderles för länge. Det kommer inte vara lätt men vi ska klara det.

Jag är inte intresserad av att gräva i mina trauman. Jag eller egentligen vi, är inte intresserade av att älta och återuppleva, däremot vill vi få en bättre inre kommunikation med mindre amnesi och dissociationer. När vi var mitt inne i den kaosigaste perioden var vi på ett behandlingshem, där försökte vi göra traumaterapi (PE som står för Prolonged exposure). PE innebär att man berättar en traumatisk händelse och spelar in den. Sen ska man lyssna på inspelningen två gånger per dag tills nästa terapisession och då berätta igen och spela in och lyssna osv. Det var absolut inte bra. Vi blev totalt återtraumatiserad och blev väldigt försämrade. Det vill vi inte uppleva igen. Efter att vi skrev Hon faller tungt så har vi inte alls behov av att röra upp ännu mera. Det känns som att vi fick en helt annan insikt när vi skrev, vi fick en annan distans till det hela. När vi skrev så vred och vände vi på vissa delar av vårt förflutna och efter det har vi inte alls samma behov av traumaterapi. Däremot har vi behov av att få arbeta med oss som system. Där känner jag att vi behöver hjälp från utomstående aka en terapeut som förstår och kan både trauma och dissociation. 

Allt gott till dig som läser! Jag hoppas att du har en fin dag.

// Freya

Vi är fortfarande kvar på sjukhuset men inatt hade vi permission hos våran bror som bor ganska nära här. Det var kul att träffa dem! Brorsan har två goa ungar, en 11åring och en 6åring. Det blir lite av en frisk fläkt när man mår dåligt. 

Vi sover jättedåligt eller inte alls. Drömmer mardrömmar och så. Här om natten var hemsk, vi svettades så att sängen och jag själv var genomblöt. Men vi hade en traumadröm och då blir det ofta så att vi svettas. Denna gången råkade det också komma lite urin, vilket kan hända när man är traumatiserad och en yngre del frontar. Det händer extremt sällan för oss, men det blev att byta lakan och kläder också slängde vi in kläderna i tvätten. Jag har jättesvårt för att skriva om detta då det känns oerhört pinsamt, men detta är också en del i att leva med en traumadiagnos som DID. Vi satt uppe ett par timmar och pratade med personal innan vi gjorde ett nytt försök att sova. Ofta behöver vi få tid att komma tillbaks till nutiden och få ner stressen i kroppen för att över huvud taget kunna ens tänka på att sova igen.

På nätterna drömmer vi nästan alltid obehagliga, stressande och traumarelaterade drömmar. Ibland kan vi vakna, lokalisera att vi ligger i våran egen säng och sen somna om igen, medans andra gånger blir som beskrivet ovan. 

Just nu får vi:
- Melatonin 15mg
- Alimemazin 80mg
- Propavan 50mg

Det är de sömnmedicinerna vi har hemma. Nu har sjukhuset även lagt till:
- Olanzapine 10mg (men alla tabletter som slutar på zapine gör att man går upp i vikt så den ska vi inte fortsätta med)
- Oxascand 10mg (som vi har vid behov men tagit till kvällen nu också)

Och ändå sover vi inte... Det är oerhört frustrerande. Det är en medicinkombination som kan knocka en häst, men sover Joy? Nej...

Men till ett roligare ämne. Vi har lagt ut lite på Livet som plural för att försöka komma ur våran håglöshet och ångest och  göra någonting vi tycker är roligt. Och vi har fått många nya följare, det känns jätteroligt att nå ut till fler och fler. Det är ju hela poängen med Livet som plural. Dissociativ identitetsstörning är en svår diagnos att leva med och lika svår att greppa, så vad vi vill är att nå ut med hur det är att leva med DID på riktigt. Nu är det ju olika för olika som lever med DID, vissa har ett symptom som stör dem jättemycket medans en annan kanske inte alls har så stora problem med just det. Vi kan bara utgå från oss själv och utifrån litteratur vi har läst om trauma och dissociation. 

Det är flera som har frågat om våran bok. Den finns som vanlig bok, e-bok och ljudbok. Den heter Hon faller tungt och finns på till exempel Adlibris och Bokus samt på streamingtjänster som Storytel, Nextstory och BookBeat. Den är skriven under en lång period och utgiven 2024 (ljudboken 2025). Att skriva har varit oerhört terapeutiskt och helande. När vi skrev så fick vi göra massor av grävande eftersom vi/ jag inte har så mycket minnen från barndomen och vuxenlivet. Så vi har läst gamla dagböcker, tagit ut och läst 10år av sjukhusjournaler samt journalerna från socialtjänsten plus att vi läst flertalet böcker om trauma, psykologi och Dissociativ identitetsstörning. Vi har långsamt försökt pussla ihop vad vårat liv är och har varit förnågot. Det tog också tid att pussla ihop olika delars olika erfarenheter, alla har inte varit med och skrivit men flera. Det har hjälpt oss med våran inre kommunikation och förståelse för varandra och oss själv. Vi har fortfarande långt kvar tills vi kan säga att vi har en bra kommunikation men vi har ändå lyckats förstå våra diagnoser och lite mera av oss själv vilket gör livet en aning lättare. Det var rörigt att skriva för jag skrev inte allt själv utan vi fick sitta och pussla, läsa och skriva om hela tiden. Det var också oerhört tungt att minnas och läsa allt och det var först efteråt som vi insåg hur sjuk vi är och framförallt har varit. Vi har varit i väldigt väldigt dåligt skick.

Hade jag skrivit boken idag så hade den sett annorlunda ut. Jag har mer erfarenhet nu än jag hade då och jag hade skrivit med ännu mera om hur det är att leva med DID, mera exempel i kombination med fakta. Men boken är en dålägesrapport, den kan nog kännas lite rörig ibland men det är för att livet var (och fortfarande är i stora drag) rörigt. Vi ville också försöka få fram en känsla av rörigheten som varit. Nu, två år senare har vi ännu mera erfareheter och har utvecklats vidare. Så jag vet inte, boken får vara det den är och ja... jag/vi är rätt stolt över att vi vågade skriva och ännu stoltare att vi faktiskt tog steget och lät publicera den. Det kanske kan bli end el två i framtiden, men då med mera fokus på återhämtning och framtidstro, hur man kan leva med DID och hur man kan jobba med sig själv.

Allt gott till dig!!

Jag borde inte finnas

Jag borde bara dö

Äcklig, ful och fet

Dum och oberörd

Många är så mycket bättre

Än mig som är så fel

Varför ska jag leva

När allt är mörkt med mer

Det är svårt att vara bra

Och tillräcklig och så

När man bara känner

Att man gör fel ändå

Alla svåra minnen och

Alla vi ihop, bildar ju nått

Särskillt, en helhet och en hop

Jag vet att många älskar

Oss djupt och innerligt

Men  fattar inte varför, inte

En enda liten bit

Varför ska jag finnas, jag gör

Ju inget bra. Inget produktivt

Och värdefullt som bidrar till nått bra

Nej varför ska jag finnas?

Den frågan är så stor och svår

Men nu lägger jag ner pennan 

Fast tankarna snurrar runt 

Om att leva eller dö...