Igår blev en jättejobbig dag då jag fick reda på att en personal som vi är trygg med slutat på avdelningen och gått över till att bli vaktmästare istället. Det ska tydligen vara i minst 6 månader och vi blev jätteledsna, osäkra och kaos inuti. Väldigt mycket för att vi inte fick någon förvarning utan han var bara borta igår och en annan personal sa det. Tydligen fick övrig personal reda på det i fredags... så ingen direkt framförhållning från något håll och det behöver vi. Vi behöver trygghet, stabilitet och förutsägbarhet, tid att vänja oss vid tanken. Det blir kaos i systemet när det går för fort. Kvällen slutade inte så bra.

Vi har heller inte fått svar angående hund och vi fattar inte vad det är som tar en sån tid. Hur svårt ska det vara att klämma fram ett ja eller nej?! Vi känner oss helt uppgiven och håglös nu.

Annars är det lugnt på avdelningen, vi som bor här synkar ändå hyfsat och det känns som att personalgruppen är mer harmonisk igen efter röran som varit och det är skönt. Det är bara det där med ny/okänd personal som är asjobbigt just nu och det är ett par nya timvikarier som fortfarandes inte riktigt gått bredvid hos oss och vi är livrädd att de ska komma in hit och jobba med oss för vi känner dem inte alls och kan inte ens deras namn.

Vi försöker hålla ihop och följa våra rutiner men det blir jättesvårt när det kaosar inuti. Men personalen ser att det inte är bra så de tittar till oss oftare och så, så det känns bra. Men vi ska nog ta oss igenom detta också... Livslusten är inte helt borta så vi håller i det och det är viktigt. Så ingen behöver vara orolig, barkar det ditåt så får vi väl åka till sjukhuset. 

Vi vill så gärna få fortsätta ha energi och må bra. Det är tur att så många runt oss är peppande och finns där för oss. Det gör kämpandet lättare. 

Hoppas att allt är bra med dig!

Just nu är det rätt skört och svajigt inuti. De senaste dagarna har vi mått dåligt och har mycket minnesluckor. I fredags fick vi inte reda på det där med hund, cheferna åkte utan att ens säga att vi får vänta över helgen med svar. Det utlöste tydligen någon del som inte alls ville vara kvar på boendet och som var arg och ledsen... Jag kan fatta att det blev så, vi har väntat i två månader nu och det är jättejobbigt. Det spelar ingen större roll om det blir ett ja eller nej, bara vi får ett svar. Självklart vill vi att svaret är ett ja, men nu är vi trötta på att vänta och inte veta. Jag/vi får jättemycket ångest av att de (cheferna) förmodligen är jätteirriterade på mig/oss efter detta. Jag har tittat tillbaks på våra mailkonversationer och vi har ju varit rätt tydliga i vår kommunikation, inte bara om hund utan även andra saker som varit här det senaste halvåret. Jag är lite ororlig att de ska säga att vi inte får bo kvar för att vi ställer krav och är obekväma... men de kan ju inte säga upp platsen för en sån sak hoppas vi...

De senaste två veckorna har vi mått sämre igen men det känns bra att vi fått några hyfsade veckor. Det är inte så att vi är på suicid-varnings-nivå men vi har mycket ångest, oro och känner oss deprimerad. Våran initiativförmåga är något sämre och vi har inte orkat skriva vettiga saker på våra sociala medier. Men det får vara så, vi kan ju inte alltid vara på topp. Jag tror att vi reagerade kraftigt i fredags just för att vi mår sämre och då orkar vi inte hålla ihop liksom.

Sen håller vi på att fixa körkortstillstånd till sonen då han ska få börja övningsköra. Tänk att min lilla skrutt är 16år och bra mycket längre än mig nu. Bilden är på mig och sonen när han är en dag gammal...

Igår kväll hade vi grymt mycket restless legs i både armar och ben. Jag höll på att bli galen. Har du haft det någon gång? Det är fruktansvärt obehagligt. Idag är det söndag iallafall, jag ska ta det lugnt tänker jag. Vi ska fixa nästa veckas matlista och handlingslista. Det brukar vi göra på söndagar så handlar vi på måndagar. Det är bra att ha gjort allt sånt så blir det lättare med maten under veckan. Har vi inte bestämt innan så blir det lätt att vi inte äter för vi vet inte vad vi ska äta. Sen försöker vi handla efter lunch när vi inte är hungrig, det underlättar också.

Igår var internationella dagen för psykisk hälsa (World mental health day). Vi tänkte skriva något bra kring detta men orkade inte. Men det får vara så. Vi tänker inte bara på dem som har psykisk ohälsa utan också på alla anhöriga och vänner som står där i bakgrunden och hjälper massor. De sliter ofta lika mycket som den med psykisk ohälsa.  Tack för att ni finns!!

Hoppas att allt är bra med dig!

Vi har haft några lite bättre veckor men nu de sista tre dagarna har varit lite kämpigare med mer dissociations-känslor och växlingar. Inlägget innan detta skrev jag aldrig klart så vet inte riktigt hur jag ville fortsätta där, men jag blev iallafall ledsen efter att ha läst någons åsikt om mig, någon som inte ens känner mig. Oftast kan vi borsta av oss sånt men på nått sätt gick det inte den gången. 

Det har som sagt haft ett par bättre veckor men inte de tre sista dagarna. Så jag hoppas att vi inte är påväg in i en nedåtgående spiral igen. Det har varit så skönt med lite lättare hjärta och hjärna och mindre röriga dissociationer. Vi har inte haft att göra så våra sociala medier har fått vara lite på halv-paus.

Vilken dag som helst ska vi få svar på om vi får skaffa en assistanshund eller inte. Det känns som att det kommer bli ett nej och om det blir ett ja kommer de sätta en massa hindrande regler, typ att hunden inte får åka med i bilarna och sånt... Men vi får se, ska inte måla fan på väggen ännu. Oavsett så känner vi oss redan lite nere sen några dagar och som sagt, det gillar vi inte.

Vi har börjat måla Painting by numbers. Först målade vi en jättesöt drake (se bilden) och nu håller vi på med ett slott som liknar Hogwards från Harry Potter (också se bild). Det är oerhört avslappnande att måla dem, man behöver koncentrera sig på just det man gör för annars målar man fel. Kan rekommendera det om du vill ha något att göra där du inte direkt behöver tänka.

Hoppas allt är bra med dig!

Jag blev ledsen idag. Var dum nog att läsa någons kommentar om min bok, just den här människan tyckte att jag inte var trovärdig för ingen av mina förövare hade hittats... Jag har alltid reagerat kraftigt när någon anklagat mig för att ljuga och jag då inte har ljugit. Jag önskar att jag kunde ha ljugit ihop min historia, det hade varit skönt att inte behövt uppleva allt jobbigt. Jag vet att man inte ska ta åt sig men jag blir så illa berörd inte bara för mig själv, utan för alla andra överlevare. Vi är så många som blir anklagade för att ljuga för att bevis saknas.

Samtidigt så lyssnar jag på Generation trauma och tänker på vad författaren där säger. Han har poänger i det han säger men samtidigt kan han ju inte applicera det på alla. Jag tror faktiskt att sociala medier och sånt gör folk sjukare än vad de faktiskt är och det är ju inte alls bra. Jag tror att det är för lätt att skapa en identitet på nätet och sedan vara den där men det betyder inte att alla hittar på och ljuger. Jag har bott 6år på ett psykiatriboende, det gör man inte om man inte har sina problem.

... Sen skrev jag inte mera då. Nu är det den 7/10 så ska nog bara publicera detta och göra ett nytt inlägg för idag istället.

Idag är det det suicidpreventionsdagen och då passar vi på att tända ett ljus och skänka en tanke till alla dem som inte finns med oss längre. Alla tappra krigare som förlorade kampen mot sin egen hjärnsjukdom.

Alla liv som gått förlorade är en stor förlust och ett misslyckande från framförallt vården. Psykiatrin behöver bli bättre men framförallt behöver de få mer resurser. För utan likvida medel, med konstanta neddragningar och sparkrav så kan inte psykiatrin bli bättre. Jag har blivit bemött både bra och dåligt, och på grund av dåligt varit oerhört nära att dö flera gånger. Min erfarenhet är att mentalskötarna och sjuksköterskorna gör så gott de kan, de är rätt ofta engagerade och försöker bemöta med empati men framförallt överläkarna gör oerhört konstiga val och skriver ut en innan man är färdigvårdad. Helst vill de skriva ut en samma dag som man kommer in... Är man dessutom så dålig att man gör ett försök inne på avdelningen (och nu snackar jag inte självskada utan ett regelrätt suicidförsök) så blir man utskriven. Många läkare hävdar att de minsan aldrig skulle skriva ut någon suicidal men oj vad de ljuger. Så många gånger det har hänt mig och i journalen skriver de inte heller alltid sanningen, för de vill mörka att de faktiskt kastar ut suicidala människor. Jag vet tyvärr om ett antal fantastiska själar som inte finns kvar på grund av detta.

Det är så fel!

När jag blev sjuk (2014) och hamnade inom slutenvården för första gången så fanns det två allmänpsykiatriska, en psykos och en missbruksavdelning plus arbetsterapi och sjukgymnastik och psykolog, kurator och barnombudsman. Vad finns kvar idag (2026)? Jo en allmänpsykiatrisk avdelning och halva missbruksavdelningen, en psykolog och en kurator. Både arbetsterapin och sjukgymnastiken och barnombudsmannen har lagts ner. Det är katastrof, det pratas och larmas så ofta om att befolkningen mår allt sämre också drar man ner på alla verksamheter som skulle kunna hjälpa oss som är psykiskt sjuka.

Jag lever med en rätt så ovanlig diagnos, Dissociativ identitetsstörning. Eller ovanlig och ovanlig, den är ungefär lika vanlig som Schizofreni, ca 1% av befolkningen har DID. När jag flyttade till mitt psykiatriboende så slutade jag tillhöra mitt gamla sjukhus (som tur är får jag fortfarandes vara där så länge jag vårdas frivilligt) och började tillhöra ett annat stort sjukhus. Första gången vi åkte upp till det nya sjukhuset blev jag oerhört illa bemött. Överläkarna sa med en gång att jag aldrig kommer få vara hos dem mer än tre dagar (vilket inte fungerar för mig) och att de inte tror på min huvuddiagnos... Jag menar hallå?! Det är samma sak som att en somatisk läkare skulle säga till en cancerpatient att han inte tror på cancer så han tänker gips benet istället, för benbrott tror han på. Det var längesedan jag blev så kränkt och nedtryckt och rädd. Jag hade åkt in på grund av suicidrisk och när överläkarna deklarerade att jag var tvungen att bli bra på tre dagar och att min upplevelse av världen och mig själv inte existerade så tappade jag lusten att leva totalt. Jag gick direkt till mitt rum och gjorde ett försök, som stoppades av personalen och sen blev jag utskriven... Jag gick då direkt till närmaste affär och köpte saker att använda för att ta mitt liv. Jag pratade med mitt boende och sa adjö och gömde mig i en dunge för att ta mitt liv. Boendet ringde polisen, eller först pratade de med PAVA och läkarna och bad dem att inte släppa ut mig men nu gjorde de ju det ändå för överläkare "trodde inte jag skulle göra något". När jag skulle gå frågade han mig vad jag ska göra och jag svarade att jag skulle ta mitt liv, då svarar han mig att "det är mitt val att göra det om jag ville" (men det hävdade han efteråt att han aldrig sagt...). I vart fall, mitt boende listade ut vilken affär som var närmast sjukhuset och ringde polisen som åkte dit, tittade på övervakningsfilmen och gick åt samma håll som jag. De hittade mig i en dunge utan puls och andning och gjorde HLR tills ambulansen kom på plats, de fick igång hjärtat igen.

Efter det har jag haft daglig huvudvärk pga att min hjärnskada (pga syrebrist) blev värre. Polisen polisanmälde läkaren för grovt tjänstefel (men jag har ingen aning om hur det gått för har inte hört något om det) och jag har gjort anmälan till både IVO och LÖF. Detta är nu lite över ett år sedan och här om dagen fick jag brev från IVO att de har extremt långa handläggningstider just nu så det kommer ta ett år till innan den är klar. LÖF är inte mycket snabbare... Men nu hamnade vi lite off topick (hur nu det stavas). Grejen är att det inte är första gången jag behandlas såhär och förmodligen inte den sista heller. Sist jag var inlagd (på mitt gamla sjukhus för jag är helt ärligt rädd för att åka till det andra sjukhuset) så skrevs jag ut för tidigt, jag sa att jag inte kan klara mig hemma just då men skrevs ändå ut med ett "du kan ju alltid komma tillbaks om du behöver". Jag åkte hem och klarade två dagar med nöd och näppe innan vi bestämde att det behövde åkas in igen. Väl på sjukhuset säger läkaren med ganska hård röst "Varför är du här igen. Du var ju inlagd nyss..." Jag mådde skit, jag ville inte leva också blir man bemött så. Men jag fick vara kvar några dagar till och det gjorde att jag faktiskt kände mig bättre när jag blev utskriven igen. Men den stressen att veta att man bara får vara inlagd på nåder och ofta skrivs man ut innan det känns bra är påfrestande och gör att påfrisknandet tar längre tid.

Tyvärr blir jag behandlad sådär för att man "inte tror på" min DID-diagnos. De anser att jag har EIPS (vilket jag INTE har). Men jag kan inte förstå hur det kan vara okej att behandla någon på det sättet, oavsett diagnos.

Vad vill jag då komma fram till med dessa anekdoter om mina upplevelser av psykiatrin, jo, det är inte konstigt att vi tyvärr förlorar drygt 1500 personer i suicid varje år, men det är oerhört sorgligt. Psykiatrin måste rustas upp igen, den måste få mer pengar, fler avdelningar och mer personal (med bättre betalt).

Jag vill avsluta med att tacka alla eldsjälar som jobbar inom vården och andra organisationer. Och framförallt alla anhöriga som sliter minst lika mycket som alla organisationer. Ni som vill göra och gör skillnad i människors liv. Ni är äkta livräddare!

Igår var vi på Pinchos för första gången, det var rätt god mat. Vi var där för att fira våran ena bästa kompis dotter som fyllde 12år. Sen har vi sovit över hos henne. Vi chillar mest idag, har varit på en promenad med deras hund (Hubbe), det var skönt för solen skiner idag.

På tal om hund så skickade vi ytterligare ett mail fast till regionschefen där vi skrev vad lagen säger och att vi DO-anmält boendet. Då fick vi äntlilgen ett svar, nu ska de iallafall utreda saken... får la se hur lång tid det kommer ta. Vi tänker fråga dem igen på måndag om de inte svarat för har hittat en hundkombination vi gillar 25% Mini aussi och 75% Labradoodle. Det blir en hund som gillar att jobba men inte fäller så mycket. Just dessa är inte födda ännu, de ska födas i mitten av September. Men vi har inga höga förhoppningar och är bara trött på allt. Vi vill så gärna göra skillnad, föreläsa och sprida kunskap men just nu känns det inte som att något av det någonsin kommer hända... Vi känner oss lite uppgiven faktiskt.

Sen har vi skrivit ut statistik för hur sommaren sett ut personalmässigt. Vi har haft vikarie vid 62st tillfällen sen 1 Juli. Det innebär i snitt en vikarie varje dag... Det är inget fel på vikarierna som personer, de är jättegulliga, men hur ska det bli en konsekvent vård när man har mer vikarier än ordinarie personal. Vi har svårt att känna oss trygg med nya människor och lita på dem, vi känner också att vi måste försöka "skärpa" oss och hjälpa vikarierna som inte kan rutiner eller ser när vi dissocierar osv. Men när vi inte mår bra så orkar vi egentligen inte vara hjälpsamma och trevliga hela tiden. Sen när inte alla vikarier har deligering och det vissa dagar är en ordinarie och tre vikarier. En dag var det en vikarie som introducerade en vikarie men då blev jag sur på riktigt. Det  kändes absolut inte okej. Vi fattar att det har varit sommar men då ska ju halva personalstyrkan vara lediga en period och andra halvan nästa men det känns inte som det varit så för det har varit nästan bara vikarier... Gud nu känns det som att vi bara gnäller men vi tycker detta är oerhört jobbigt. 

Jaja... livet är som det är. Hoppas att allt är bra med dig!

Jag har äntligen läst klart boken Sensory pathways to healing from trauma av Ruth A. Lanius m.fl. Jag måste säga att det är en av de bästa böckerna jag läst när det kommer till att förklara trauma och hur trauma påverkar hjärnan.

Där tidigare forskning enbart fokuserat på de fem klassiska sinnena; syn, hörsel, smak och lukt, så fokuserar Lanius på tre ytterligare sinnen; interoception, proprioception och det vestibulära systemet. Interoception är våra inre kroppskänslor så som magkänsla, andning och hjärtslag. Proprioception innebär att man känner av kroppens placering i rummet. Och det vestibulära systemet handlar om balans och grundning. Lanius beskriver hur dessa sinnena förändras när en människa utsätts för trauma. 

Boken belyser hur trauma skapar en djupgående klyfta mellan vad hjärnan uppfattar och vad kroppen känner. När man varit utsatt för trauma kan hjärnan fastna i ett hotläge vilket gör att intryck från omvärlden antingen blir överväldigande (hyperarousal) eller att man helt stänger ner (dissociation/hypoarousal). 

Lanius spårar vad som händer i hjärnans nätverk när hotaktiveringen sker. Fokus ligger på hur djupt liggande strukturer (som t.ex hjärnstammen och amygdalan) behandlar sinnesintryck långt innan de når vårat medvetna tänkande. Vidare visar Lanius på hur hjärnans neuroplasticitet kan användas som läkningsverktyg. Genom att medvetet använda riktade sensoriska interventioner så går det att stimmulera hjärnans förmåga att omorganiseras och där med skapa nya trygga kopplingar.

Mycket tyder på att individer med PTSD har svårigheter med det vestibulära systemet, genom att de inte kan registrera vestibulära signaler och integrera dessa med sin innre värld. Detta leder till intensiva vicerala känslor (Viceral = En instingtiv stark känsla som kommer från magkänslan snarare är logiskt tänkande). Man har också kunnat påvisa att personer med PTSD har svårare att bearbeta delar som skapar en känsla av kroppskännedom och då framförallt mellan sig själva och andra, vilket leder till svårigheter med gränssättning. 

Personer med PTSD är hyperfokuserade på omgivningen och var de befinner sig och ha därför en ihållande hypervaksamhet. Lanius visar på att vestibulär stimulering kan hjälpa personer med PTSD att lugna nervsystemet. Att till exempel sitta i en gungstol eller sensorisk hammock kan sänka graden av hypervaksamhet och öka förbindelsen så att mönster i hjärnan kan ändras. Jag tolkar detta som att det är bra att gunga samtidigt som man bearbetar trauman. Detta eftersom gungandet gör en lugnare och då kan man få distans från kaoset inuti på ett helt annat sätt.

Många traumatiserade upplevs vara osamarbetsvilliga och defensiva, vilket när man tänker efter inte är så konstigt. Traumatiserade människor är ofta fast i ett tillstånd av kontenuerlig Fäkta och Fly-respons. Lanius menar att det är viktigt att inte se på den traumatiserade individet på detta sättet. Många av dem reagerar på underliggande mönster och beteenden. Problemet är att den traumatiserade individen inte har full tillgång till sin reflektiva hjärna, vilket minskar möjligheten att ta välgrundade beslut. 

Om Fäkta-Fly-Frys-Foga är uttömda och hotet fortsatt är kvar så kan en emotionell nedstängning ske, alltså dissociation. Långvariga oundvikliga trauman kan skapa en känsla av hjälplöshet, omotivation och depression som så ofta ses hos traumatiserade individer. Emotionell nedstängning gör också att ens perception förändras vilket orsakar dissociation. Dissociation är ett psykologiskt, emotionellt och sensoriskt försvar när fysisk flykt inte är möjligt. Traumatiserade individer har också visat sig ha högre smärttröskel eftersom nedstängningen stör neuro-vägarna som sammanbinder talamus och cortex. Talamus är viktigt vid emotionell inlärning och cortex kontextualiserar sensoriska inputs.

Hjärnan har olika sammankopplade delar; 1. Överlevnadshjärnan 2. Den emotionella inlärningen och 3. Den reflekterande hjärnan. Dessa delarna behöver varandra för att fungera. Problem med dessa kommunikationerna kab leda till en känsla av att vara bortkopplad från sig själv (depersonalisation) och från omgivningen (derealisation). Men inte bara detta, om man är med om trauma så fastnar hjärnan till exempel vid steg 1, överlevnadshjärnan och man når aldrig steg 3, den reflekterande hjärnan. Detta gör det svårt att hantera vardagen och dess utmaningar. 

Toleransfönstret (vill du veta hur toleransfönstret ser ut så googla det):
Innanför toleransfönstret är man trygg och närvarande samt kan hantera känslor och krav. Utanför toleransfönstret finns två vägar hyperarousal eller hypoarousal. Vid hyperarousal går kroppen på högvarv, ofta kan man vara arg och irriterad samt kaos inuti - kamp och flykt. Vid hypoarousal stänger kroppen ner, man blir apatisk, trött, depressiv och dissocierar - frys och foga. Lanius beskriver nått som kallas "the fluid zone" vilken innebär att man är utanför sitt toleransfönster men inte så pass mycket att man inte går att nå. Lanius menar att "the fluid zone" är det optimala läget att vara i när man gör terapeutiskt arbete.

Lanius pratar också mycket om barns utveckling och anknytning till sina vårdnadshavare. Barn behöver en trygg vuxen för att kunna speglas i sina känslor och på så sätt stanna i sitt toleransfönster. Barn kan inte själva reglera sig och behöver därför en trygg vuxen som hjälp. Ett tryggt anknytet barn får en slags kompass som uppmuntrar upptäckarlusten. Om barnet inte har en trygg anknytning hamnar det i överlevnad istället för utvekling och nyfikenhet. Ett barn med otrygg anknytning får också ett smalare toleransfönster. Vidare menar Lanius att lek där barn får utveckla sina sensimotoriska kunskaper är kritiskt för att hjärnan ska utvecklas som den ska. 

Jag anser att det är oerhört viktigt att sjukvården snappar upp traumatiserade individer och ger dem rätt behandling så snabbt som möjligt. Jag har egna erfarenheter av många års felbehandling på grund av feldiagnosticering. Ofta kallas de här individerna behandlingsresistenta när de defakto bara fått fel behandling. 

Det vestibulära systemet orienterar oss under traumaerfarenheter och behöver därför involveras för att omprogramera hjärnan och kroppen under läkeprocesen. Det vestibulära systemet påverkar hippokampus som påverkar och inramar det rumsliga minnet. Detta gör att man kan få utanför-kroppen-upplevelser.

Många traumatiserade lever med en fast tro att de är skadade och defekta. Detta beror på att hjärnan får problem med att kunna behandla proprioceptiva, somatosensoriska, vestibulära och interoceptiva upplevelser. Dessa system informerar oss om kroppens nuvarande kapacitet och mående. 

Kroniskt utvecklingstrauma förhindrar individen att bilda sig en sammanhängande känsla av vem hen är i världen. Utan känslan av vem man är så blir möjligheten till en känsla av sig själv i framtiden omöjlig. Jag upplever ofta svårigheter med att se mig sig i framtiden. Känslan av ens kroppsliga existens börjar utvecklas redan som spädbarn, då mamman och pappans eller vårdnadshavarens uppgift är att ge barnet den grundläggande känslan genom att spegla barnet och dess behov. Om barnet inte får detta kommer barnet inte utvecka en sammanhållen känsla av självet. Därför påverkar barndomstrauman djupare är om du får trauma som vuxen.

Vid trauma i vuxen ålder och där man som barn fått möjligheten att utveckla ett sammanhängande jag, får ofta den traumatiserade en känsla av att inte vara sig själv längre. 

Individer med PTSD har ofta problem med sin DMN (DMN = Default mode network) när de till exempel ska blunda och vila. Man har kunnat visa på att hjärnan hos traumatiserade individer inte vilar utan befinner sig i en konstant hufervaksamhet. PTSD orsakar avbrott i hjärnans kommunikationssystem mellan dåtid-nutid-framtid. Den bakre DMNet blir det dominanta navet där mentala bilder och emotionella erfarenheter relaterade till tidigare minnen saknar förankring i nutid via den främre DMNen. Istället är den bakre DMN överaktiv tillsammans med det sensimotoriska systemet, vilket gör att traumaminnen blir verkliga och upplevs som här och nu.

Lanius menar att studier visar på att avbrottet mellan den främre och bakre DMN och de sensimotoriska systemet är associerade med ökade PTSD-symptom. Att förlora de främre navets sammankoppling till resten av DMN kan göra att man lättare utvecklar PTSD. Detta eftersom det gör att den traumatiserade fastnar i en tydlig dåtid utan förankring till nu- och framtid. 

Att framgångsrikt integrera den främre och bakre DMN plus det sensimotoriska systemet och bakre DMN kan vara en avgörande faktor för att kunna omprogrammera hjärnan och på ett tryggt sätt kunna vara i kroppen och minnas, inte återuppleva, dåtiden.

Boken har flera bra och intressanta poänger och jag kände verkligen att jag förstog mig själv på ett helt annat sätt efter att ha läst den. Det är oerhört viktigt att processen när man jobbar med någon som är traumatiserad får ta tid. Och det andra viktigaste är att göra en individuell terapiplan, alla är olika. Lanius pratar om att vi behöver jobba både bottom-up och top-down alltså nedifrån-upp och uppifrån-ner. För att kunna förstå sig själv behöver man ha kunskap och språk, detta får man genom uppifrån-ner medans för att kunna hela och jobba med sina trauman så behöver man gå nerifrån-upp. Detta eftersom man inte kan komma åt sin reflekterande hjärna om man inte först jobbat sig fram till den via överlevnadshjärnan och den emotionella hjärnan. Hur mycket man behöver av vad är individuellt. Jag har själv valt att jobba massor med uppifrån-ner när jag läser om trauma och diagnoser också vidare. Jag tror jag skulle behöva jobba en del nerifrån-upp också, men där behöver jag sjukvården och ja... Där kan man önska en del mer om man säger så. 

Men att läsa Sensory pathways to healing from trauma har gett mig hopp. Hopp om att hjärnans neuroplasticitet tillsammans med individualliserad terapi kan ge ett bättre, helare liv för oss med trauman.

Jag hade säkert kunnat sitta och skriva en hel roman om denna boken. Jag hoppas att det jag skrivit känns begripligt och inte för rörigt och att jag fått med det mesta.

Allt gott till dig!

Jösses vad dålig jag är på att uppdatera här. Vi har landat lite i det här med att inte vara i stallet så mycket och just nu känns det rätt. Igår började min son på gymnasiet. Det känns helt galet att han är 16år om en månad, jag är så stolt över honom. Han är en fantastisk kille!

Just nu är jag inne i en period då jag saknar våran hund och vi är lite inne på att försöka köpa en ny hund att utbilda till assistanshund. Jag tror verkligen att vi skulle må så mycket bättre om vi hade en assistanshund. Problemet är ju då att mitt boende inte vill tillåta att vi har en hund, inte ens om den är en assistanshund. Egentligen bryter de ju mot lagen när de inte tillåter en assistanshund då de inte räknas som husdjur utan som ett hjälpmedel. Jag ska iallafall försöka strida lite till kring frågan. Vi har mailat ägaren av vårt boende för 1½ vecka sedan men har fortfarande inte fått ett svar. Skickade ett nytt mail idag och påpekade att jag skickat det första mailet. Tycker iallafall att hon kan svara mig... 

Vi trivs på boendet och så men de sista 6-8 månaderna har något hänt med företaget. De tog bort resursteamet (fastanställda vikarier som jobbar på alla avdelningarna) och sen har liksom företaget hamnat i fritt fall. Nu är det bara timmanställda som de ringer in och det har verkligen inte blivit helt bra. Det har alltid funnits timmvikarier också men inte på det här sättet. Dessutom tar de inte alltid in vikarer om det saknas en i personalen så de jobbar tre stycken istället för fyra och det spelar ingen roll att både ordinarie personal och timmvikarierna är jättegulliga så märks det. Min avdelning har gått från att vara sju boende till nio. Eller det bor åtta stycken just nu men det finns en tom lägenhet så vi kommer bli nio. Att de då samtidigt väljer att inte alltid ta in vikarier är superdåligt. Det är första gången på över 6år som jag är besviken på mitt boende. Sommaren har varit förfärligt rörig och det har inte alltid känts tryggt när vi tillexempel känner oss dissociativ. Jag ska ta och författa ett mail till ledningen för företaget håller inte samma kvalité längre och det är jättesynd. Det har gått så långt att jag börjar känna att jag likaväl kan flytta till ett boende närmare min familj och mina vänner då vården på nuvarande boende inte riktigt håller samma högspecialicerade vård längre. Jag bor liksom 1-2h bort från all min familj och mina vänner plus att färdtjänst är jättedyrt i kommunen jag bor i nu. Jag får betala drygt 100kr per kommungräns jag passerar så det blir 300-400kr en väg när jag ska hälsa på någon, vilket gjort att jag blir isolerad för jag har inte råd att åka.

Oj vad gnälligt detta blev, men jag (eller vi faktiskt) börjar bli less på att kvalitén på vården inte är densamma. Jag vill ju absolut inte behöva flytta för jag trivs för övrigt och personalen är bra, men så mycket har blivit sämre tyvärr.

Jag har rätt mycket ångest det sista och trots pulssänkande mediciner ligger jag och pendlar mellan 95-120bpm...

Men jag är hos syrran ett par dagar nu, det är mysigt att hänga lite med henne och hennes yngsta dotter.

Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya

I måndags beslutade vi oss för att inte fortsätta regelbundet med ridningen. Iallafall inte just nu, får se hur vi gör senare. Vi tänkte att vi ska köpa ett 10-gångers kort när vi får råd. Då kan vi rida när vi orkar och kan, då betalar vi inte för när vi inte rider. Älskar hästarna men det har bara kännts för mycket hela året, förhoppningsvis kommer lusten tillbaks snart. 

Jag har bestämt mig för att sälja min overlock-maskin (Det är mycket att bestämma nu...). Jag använder den inte. Den är helt ny och bara samlar damm. Jag använder bara min vanliga symaskin. 

Annars kämpar vi med dissociationer och dåligt med sömn de senaste dagarna men inatt har vi sovit ganska okej. Vi har ändå försökt hålla igång. Igår promenerade och gymmade vi och idag har vi gått promenad och yogat. Det känns alltid stressigt när vi känner oss dissociativ, dels för att vi inte vill fastna men också för att det är obehagligt med alla overklighetskänslor. Ibland blir omgivningen så pass overklig att det är svårt att gå rakt upp och ner. Det känns som att man är vinglig då det är svårt att bedömma avståndet till golvet för golvet rör sig liksom. Sen dimman i hjärnan och huvudvärken som inte vill ge med sig plus allt tjat inuti. NAVET är fullt med åsikter och berättelser och stök. 

Det är ganska stökigt hemma just nu för de byter tak. Det tar 1-2 veckor med brötande, men det måste ju göras. Fuktskador har vi haft tillräckligt med.

Annars saknar vi mormor massor...  Hoppas att du mår bra!!

Första augusti idag, jag vill inte att sommarens ska ta slut snart. Det är väl inte mörkret som är det jobbigaste utan det gråa locket som oftast lägger sig över Sverige på vinterhalvåret. Vi får hoppas att just det här vinterhalvåret blir fint istället...

Jag har haft ett par bra dagar men idag känner jag mig lättretlig och nere och ångestfylld. Har inte gjort så mycket idag, gått en långpromenad och plockat undan poolen. De ska bygga ställningar utanför på måndag för de ska byta tegelpannorna. Känns inte kul att ha en massa bankande på taket i en till två veckor. Men det måste ju göras, annars kommer det börja läcka istället och det är ju dumt. 

Här om dagen fick jag min nya tyngdtröja. Hade nog velat ha en storlek mindre då den är rätt oversize men den är så skön. Väger 5.4kg. Märket jag köpte heter Hugz och är Danskt. De har typ samma som mitt tungdtäcke, som små sandkorn i eller vad det nu är. Den är lite varm när solen tittar fram men annars så skön.

Nu har jag fått för mig att måla lite för att se om jag kan må bättre. Det dissociativa är väl det jobbigaste men även ångesten. Jag ska iallafall måla våran senaste boende på min avdelning. Jag brukar måla alla som bor här på en tavla som hänger inne i den gemensamma lägenheten.

I torsdags var jag och hälsade på min bror och levererade födelsedagspresent till min brorsdotter. Också fick jag med mig en bunt böcker av Emelie Schepp. Hon är deckarförfattare, läste ut första boken på 1½dag typ, den var rätt ok men rätt steriotypisk fast blandat med lite nytänk, skulle jag säga. Lättläst och underhållande, den första boken hette Märkta för livet, nu har jag börjat på bok 2, Vita spår.

Jag känner mig dissociativ aka overklighetskänslor och huvudvärk. Vi får liksom huvudvärk kring ögonen och centrala pannan. Ångesten kommer som ett brev på posten. Jag vet inte om det är en växling på gång eller om jag är påväg att fastna. Oavsett utgång så är det olustigt. Att jag känner mig nere och deprimerad idag gör inte heller saken bättre. Ibland kan det vara svårt att veta vad som är vad... vad är depression och vad är dissociation.

Vi kämpar fortfarande med boken Sensory pathways to heaing from trauma. Försökte öppna den förut men minns typ inget vi läst och då är det inte lätt att försöka summera boken här på bloggen. Men det kommer väl någon impuls och lust till det någon dag...

Suck! Så jäkla trist att må såhär... Sen har jag ingen lust att fortsätta rida, eller mysandet med hästar är väl ok, men allt runtomkring... Jag har ingen lust alls och har känt så sen i vintras. Jag har liksom tappat det helt. Om två veckor staratar stallet igen så vi måste liksom bestämma oss nu så vi kan meddela i god tid. Sen är det ny ridlärare (vilket absolut inte måste vara negativt) och jag orkar inte lära känna en ny människa just nu. Folk har dåligt med säkerhetstänk, framförallt knattegrupperna där både föräldrar och barn oftast är nybörjare. Jag brukar försöka hjälpa till och hamnar en del som ledare istället för föräldern som inte kan kontrollera hästen. Känner mig så taskig mot stallet om jag ska sluta... Kanske kan köpa ett 10ggr kort och åka dit någon gång ibland... Ska se om jag kan ta en paus utan att säga upp platsen och fundera ett tag till... Har ni något råd på hur vi kan tänka?

Nu har vi varit hemma några dagar. Jag känner mig låg och ledsen, men det är ju inte så konstigt. Saknar mormor något fruktansvärt, vill så himla gärna ringa och prata med henne. Berätta allt som händ den sista tiden och hur mycket jag saknar henne. Jag minns inte hur det var när mamma och morfar och min faster och farbror Bengt dog... det var så länge sedan... Jag vet dock att jag gjorde mitt teoriprov för körkort två dagar efter att mamma dog och jag klarade det med liten marginal. Mamma dog 2005 av hudcancer, morfar dog 2012 av lungcancer, min faster dog 2003 av bröstcancer och farbror Bengt dog 2013 av prostatacancer... Cancer är skit! Vi har aldrig riktigt varit i sorg, eller det har vi nog men vi stänger av känslorna för att det är så vi gör. Det känns tomt och ensamt och det känns som att det är som det är. Det var samma under barndomen, ensamheten, smärtan och känslan av att vara inträngd i ett hörn. Paniken när man känner sig trängd är överväldigande.

Jag försöker tillåta oss att vara ledsen och nere. Man får känna så när någon dött. Det är normalt och inte konstigt. Vi har svårt att känna som det är i vanliga fall så att vi försöker tillåta oss att känna lite är ett framsteg. Jag är bara rädd att dala igen, att behöva sjukhuset igen... Jag jobbar stenhårt för att slippa åka in dit. Vill verkligen inte! Det skulle kännas som ett stort nederlag.

Jag funderar på att ta fram symaskinen och mitt tyg och se om jag kan skapa något. Det var jättelänge sedan jag sydde... Älskar att sy! Det känns så svårt bara, att behöva kolla mina mått och så... Just nu är vi inne i en period då vi inte klarar av våran kropp. En annan sak vi skulle kunna göra är att skriva eller måla. Jag tror att det skulle hjälpa oss att göra någonting kreativt. Vi har bara ingen lust just nu, vill bara dra något över huvudet och försvinna. Men lösningen är inte att göra som Mörkret vill, lösningen är att trotsa henne... Om vi ska försöka blir bättre så måste vi göra lagom med saker som vi vet att vi egentligen tycker om. 

Jag har beställt en ny tyngdhoodie idag. Min förra blev sönderklippt av sjukvården efter ett suicidförsök. En dyr grej att få sönderklippt men får väl skylla mig själv... Den är svart med dragkedja och luva och väger ca 5kg. Har inte provat detta märket förut så får se om den är nått bra. Företaget heter Hugz. Har någon av er erfarenhet från det företaget? Vi älskade iallafall den gamla tröjan och har saknat den i ett år nu... eller är det två år... jag minns inte.

Egentligen skulle vi på kalas för brorsans tös fyller 6år och hans pojk har fyllt 11år. Men vi orkar inte med kalas just nu. Jag känner mig misslyckad men tänker att jag åker dit om en vecka eller så. Så kan de få sina presenter i lugn och ro. Tösen ska få ett par örhängen från Snälla Alice, har själv örhängen därifrån och är supernöjd. Det är platt baksida på dem, man sticker in piggen bakifrån och skruvar på pärlan. De sitter jättebra och man kan sova bekvämt med dem. Nu låter jag som ett reklamblad... Är bara nöjd med produkten.

Det är så rörigt inuti sen mormor dog... Alla känner olika och framförallt har alla olika sätt att hantera det. Jag tror inte alla inuti vet om det ännu... Det är så underligt att komma på att hon är borta, faktiskt på riktigt och föralltid borta. Jag får minnesbilder från när hon dog. Hur hon kämpade emot, det sista hon sa till mig var: "Det här går inte Joy." Och det gjorde det inte heller, det gick så fruktansvärt fort. Hon dog liksom på en timma och jag hade inte tid att ringa och säga till de andra att komma tillbaks. De hade inte hunnit dit ändå... och mormor var inte ensam, jag höll hennes hand så hårt jag kunde och tittade henne i ögonen för att hon skulle veta att hon inte var ensam. Eller ja, alla är vi väl ensamma när vi dör... för vi som lever kan inte veta hur döden känns. Vi har varit så nära så många gånger... Jag vet inte varför eller hur det kommer sig att vi fortfarande lever... De flesta skulle väl säga att mina döda skyddat mig, att det inte är min tid ännu... Men vi vet ju ingenting om döden egentligen. Vi inbillar oss att vi kommer träffa alla våra käraste när vi dör, men är det verkligen så? Vissa tror på himel och helvete och allt därimellan... Jag vet inte vad vi tror... Finns det ett helvete så är det där vi kommer hamna... Jag tror inte på himel och helvete, i så fall tror jag hellre på reinkarnation, det känns trevligare.

Varför ska man tro på en gud som är baserad på en bok som skrevs för hundratals år sedan av män för män, för att dessa män skulle kunna kontrollera andra, framförallt kvinnor. Jag tittar på alla religösa fanatiker (inte alla religiösa utan de som är fanatiker) och jag kan bara inte tro på det... Vissa säger att vi alla är syndare och vi måste rentvå oss för att komma till himlen. För min del är det barnmisshandel, så många som säger till barn att om de tänker fel tankar eller älskar fel person, så kommer de till helvetet... Det är så vidrigt! Tänk hur rädda dessa stackars barn är. Ingen ska behöva växa upp i den rädslan, det är lika illa som att bli våldtagen om och om igen. Vi kan inte styra våra tankar och det är fakta. Hur kom jag in på detta ämnet nu... Det var ju lite djupt av mig. Men varför skulle en god gud tillåta att så mycket elände händer?! Varför har jag gått igenom allt jag gått igenom? Vad har jag gjort för att förtjäna det???! Jag tror på något men inte på det som står i en bok, vad jag tror på vet jag inte men inget i denna världen har gett mig anledning att tro på en gud, tyvärr. Det hade dock varit en tröst att kunna tro och vå kraft från det.

Hur skulle mitt liv sett ut nu om jag inte blivit utsatt som barn och sjuk/skadad som vuxen? Vad hade jag jobbat med? Vart hade jag bott? Hur hade relationen till vår son sett ut? Det känns ofta som att livet bara är till för att lidas igenom, för mig då... Alla har sina motgångar och sådär men alla är faktiskt inte utsatta på samma sätt. Men allas lidande är lika mycket värt. Lidande är subjektivt, inte objektivt. Någon kan tycka att smärta på nivå 5 är ohållbart medans en annan som har precis lika ont kan hantera det och inte alls tycker det är farligt. Det är så olika, men betyder det att person etts smärta är mer värd än person två? Självklart inte!

Nä nu får jag sluta skriva. Kanske sätta på en kopp kaffe och fundera på vad jag vill göra som är kreativt...

Allt gott till dig!

// Joy

Idag har jag åkt hem, via kuratorn, och nu har luften helt gått ur mig. Det har gått i ett sen mormor dog och jag bröt ihop totalt hos kuratorn. Nu känner jag mig bara helt under isen, trött, ledsen och ångestfylld. Det känns som att vi inte orkar kämpa mera... Självhatet är vidrigt och högljutt och det bara känns som att vi är totalt onödig och att vi inte fyller någon funktion och att vi är äcklig...

Kuratorn tyckte att vi skulle till sjukhuset men jag orkar verkligen inte åka dit igen och få vara där på nåder en kortare tid (=3-5dgr) vilket gör absolut ingenting för oss. Vi får aldrig vara på sjukhuset tills vi känner oss färdigbehandlade och då ger det oss typ inget annat än stress. Senaste inläggningen blev vi inlagd en gång till under protester från läkaren. "Varför kommer du tillbaks så fort?" "Varför lägger du inte in dig på BI?"... blablabla... Jag orkar inte!! Jag kom tillbaks för att jag inte mådde bättre och BI gör absolut ingenting för mig eftersom jag får samma hjälp hemma... Men lyssnar de? Nop. Så varför ska jag söka?! Har dessutom sagt att vi inte vill ha BI just för att det inte ger oss någonting. De bahandlar oss som EIPS-patient inte som någon med återkommande depressioner och DID.

Jag tror att vi chockade kuratorn lite... Han har aldrig sett oss i det här skicket då vi oftast håller oss saklig hos honom... Eller rättare sagt, det brukar inte vara jag som är framme men nu är jag det och jag hatar allt som har med våran kropp och oss att göra. Framförallt kroppen, jag vill krypa ur kroppen. Göra sönder den, hoppa på den... Det lät hemskt men det är så jag känner.

Det känns som att vi duger till att utnyttjas, mobbas, skadas och allt sånt där. Vad är då poängen med livet... Jag försöker mantra allt vi faktiskt har men det går inte så bra för mig. Kan garanterat gå bättre för någon annan inuti men nu är det ju jag och ja... Jag är en skithög. Någon att trampa på och stampa på...

// Jonas

(Jag lägger iallafall in en bild på mig/oss och våran hund)