Amnesi när man lever med Dissociativ identitetsstörning kan se väldigt olika ut. Amnesi betyder minnesförlust och är mera än vanlig glömska.

Den mest noterbara är när man får total amnesi. Detta kan vi få när någon annan del varit framme och vi inte varit sammedvetna (alltså att jag kunde "sitta och titta på" när den andra delen var framme). Total minnesförlust kan innebära att man tappar allt ifrån någon minut till dagar och veckor. Och detta händer eftersom de amnesiska barriärerna mellan delar gör att man inte alltid kan dela minnen.

Jag brukar ta som exempel när jag vid ett tillfälle insåg att jag inte minns alls. Jag satt och bläddrade bland alla mina bilder och hittade en bild på mig och en bebis. Jag förstod inte vem bebisen var och då pappa också var med i bilden skickade jag den till honom och frågade vem bebisen var. Det var min brors son när de fortfarande var på sjukhuset efter födseln. Jag har inget minne av att vara på sjukhuset och hälsa på min brors son och har inte lyckats vaska fram vem av alla inuti som var där. Det är läskigt när man inser att man inte minns saker som hänt och så...

Man kan också ha ofullständig amnesi, alltså att man är lite dimmig och kanske minns något men inte allt. Detta händer oss ofta, att vi till exempel minns en händelse men inte vem som var med oss vid händelsen. Eller tvärt om, vi minns vem som var med men inte exakt vad som hände. Detta kan hända när vi växlar eller är mixade med någon annan del. Det kan också bli så när man växlar ofta eller flera gånger på kort tid. Då kan vi till exempel tappa 5min och sen minnas 5min för att sen tappa 10min osv. Detta beror på att vi hoppar mellan delar. Det händer ibland om vi är riktigt stressade men kan i vissa fall ske annars också, men oftast om vi är stressade eller pressade. 

Sen kommer vi till sammedvetenhet. Detta innebär att man till exempel sitter som i baksätet på en bil och ser vad föraren gör och vart hen kör, men man kan inte göra någonting åt hur föraren kör. Detta är ofta oerhört frustrerande då jag till exempel kan titta på när delen självskadar och tänka att: "Det där är inte bra" eller "Det där är ju bara så dumt att göra".  Det är väldigt frustrerande och man känner sig totalt hjälplös i situationen. Det är också svårt för man kan inte göra så mycket åt det hela, det enda är nog att jobba på kommunikationen inuti för att minska att sådana situationer uppstår...

Att ha amnesi är en av sakerna vi har svårast att hantera. Det är rent ut skitjobbigt när man tappar tid, rum och vad som hänt. Det är frustrerande och förvirrande och jag får ofta en känsla av att vara helt galen. Men vi jobbar på det och är till exempel noga med att skriva upp allt och fota mycket också vidare. Det hjälper till lite i vardagen, sen är det väl bara att jobba på acceptans för att det ska kännas något lättare.

Jag satt och tittade bland alla mina böcker och där låg även min egen bok; Hon faller tungt. Har funderat en del kring boken. Hade jag skrivit den idag så hade den sett helt annorlunda ut. Det har hänt så oerhört mycket på de 2-3åren sen jag skrev boken, men jag känner att den representerar mitt liv just där och då. Hon faller tungt känns bitvis kaosig och rörig, men det beror på att jag beskriver ett liv av kaos (Även fast jag då tyckte att livet var mycket bättre än innan, vilket det var men nu vet jag ju ännu mera. Man slutar ju som tur är inte att få nya erfarenheter så länge man lever)... Där finns stycken jag hade valt att inte ta med och stycken jag hade valt att lägga till. Jag hade velat skriva om faktadelen lite och lägga till mer beskrivningar om hur det faktiskt kan vara i vardagen när man lever med Dissociativ identitetsstörning. Jag hade velat skala ner beskrivningarna av övergreppen, samtidigt som jag behövde skriva av mig. I boken skriver jag DIS och inte DID, det var för att DID är den engelska översättningen och jag tänkte varför inte skriva på svenska. Men det förvirrade mest tydligen, så i ljudboken har jag valt att läsa DID istället. (De flesta diagnoserna har ju en svensk översättning EIPS heter EUPD på Engelska till exempel...). Jag vill verkligen inte att boken ska uppfattas som en tyck-synd-om-mig bok, hoppas verkligen den inte är sån... Jag försökte mer beskriva min verklighet och mina erfarenheter.

Oavsett så är jag stolt över att ha skrivit den och att vi vågade ge ut den. Den känns fortfarande som en viktig bok. Det finns inte många böcker från Sverige om Dissociativ identitetsstörning. DID är en kontroversiell dignos som ständigt är under attack från de som anser att vi inte existerar. Men vi finns här och vi upplever livet på vårat sätt. Tyvärr tror jag att ett stort problem är att det poppade upp så många konton på sociala medier under pandemin som var/är mer teatraliska än faktaorienterade. Jag tar inte ställning till om dessa individer faktiskt har DID eller inte men deras sätt att porträttera DID skadade mer än hjälpte. Detta eftersom DID är så mycket mera än att leva med en känsla av att ha flera personligheter. Dissociativ identitetsstörning är en komplicerad och svår traumadiagnos som innebär kaos och lidande för den som lever med diagnosen. Man tappar tid och rum vilket bidrar till förvirring. Man har alltid PTSD och oftast andra psykiatriska diagnoser, så som depression, ångest, ätstörning och självskadebeteende. Självmord och självmordsförsök är oerhört vanligt när man lever med DID.  Att på allt dessutom inte bli trodd och kallad lögnare är både frustrerande och kränkande.

Men just nu orkar jag inte lägga energin på det för är tillräkligt stressad och ångestfylld utan att behöva känna mig arg också. Vi är stressade och oroliga för att mormor inte är riktigt kry, och i veckan dog hennes ena lillebror, vilket har gett mig grov ångest kring hur länge jag kommer få ha kvar min fantastiska mormor. Egoistiskt så vet jag inte hur vi skulle palla om hon försvann... Jag var kattvakt några dagar när mormor var på sjukhuset, kom hem i onsdags kväll och ska åka ut imorgon igen. Egentligen orkar vi inte men känner att vi måste, hon är värd det, allt hon gjort för mig genom åren. Och nu är hon 95år om två veckor och behöver all hjälp hon kan få. Gah! Börjar grina bara jag skriver detta. Det är hemskt vad fort det kan gå, från sprudlande kruttant till någon som inte orkar för att hälsan sätter käpparna i hjulet. Men jag ska inte ta ut något i förväg. Hon ska förhoppningsvis repa sig och leva tills hon är 100år som vi bestämt åt henne. Men vad gör man när en av ens favoritpersoner i livet inte mår bra och man inte kan göra mera än att titta på, man kan inte magiskt ta bort det där dåliga... Det kan gå bra men nu när mormors bror dog blev döden och mormors ålder så påtaglig...

// Freya

Jag satt och funderade här om dagen; Varför är det så vanligt med suicid och självskadebeteende vid Dissociativ identitetsstörning och komplex PTSD? För att ens kunna börja förstå måste vi sluta se beteendet som ett problem, och börja se det som en desperat lösning på en outhärdlig inre smärta. Nu utgår jag mestadels hur det är för oss men även lite allmän information. Detta är ett allvarligt ämne och kanske svårt för dig som läser att läsa, men jag anser att det är så viktigt att belysa. Vi självskadar inte så ofta längre, nästan inget alls faktiskt och vi kämpar ständigt med att inte hamna där. Suicidförsök kan hända när vi mår som sämst men vi jobbar förebyggande där, att söka hjälp i tid till exempel.

För oss handlar det oftast om straff, att straffa kroppen och sinnet för vi är inte värd mera, för att vi är fel som person och för att vi skäms. När man vuxit upp med trauma så internaliserar man oftast förövarens röst. De allra flesta som lever med DID har delar som härmar förövaren, och som ofta gör och säger samma saker som förövaren gjorde. Det innebär att vi till exempel har delar som hackar på oss inuti och som, när de frontar, kan skada kroppen på olika sätt. Inte alla förföljande inre jagen kan fronta, de flesta agerar bara inuti.

Det är inte alltid självskadande sker som straff, det kan även vara som en ventil och som det bättre alternativet (istället för att ta livet av oss). En annan anledning kan vara när man inte känner kroppen (depersonalisation), då kan självskada vara ett försök att känna något igen. De gångerna vi självskadat på grund av att vi inte känt kroppen har det blivit farligt, då vi inte känner att vi skadar oss. Det är en oerhört surealistisk känsla att till exempel vara sammedveten (alltså att man kan följa vad som händer men man kan inte göra något åt det för man är inte den som frontar), jag kan se på vad som händer och jag tänker, gud vad korkat att göra sådär, men jag kan inte stoppa den delen som självskadar. Det farliga med att inte känna smärtan är att man kan skada sig riktigt allvarligt och till och med råka ta sitt liv, trots att det kanske inte var poängen med självskadandet.

För oss är det en väldig skillnad på självskador och suicidförsök. Vid självskador kan det, som sagt, ske på grund av självhat, skam och straff (och för vissa även som en ventil). Det kan också ske som en kompromiss till att suicidera. Vi har gjort för många suicidförsök och det kan ske när vi är i en depressiv episod och inte ser någon annan utväg än att försvinna. Det blir riktigt farligt då vi kan bli lika envisa i att vi ska dö som att vi ska leva när vi mår bättre. Vi har flera gånger hamnat i riktigt farliga situationer eftersom psykiatrin många gånger ser suicidförsök som självskador och skickar ut en från avdelningen om någonting händer där. 

Suicidalitet är riktigt farligt och ska alltid tas på allvar! Psykiatrin ser skillnad mellan suicidala tankar och planer. Det börjar ofta som tankar men det är när det blir planer av det som det blir farligt eftersom det är då jag till exempel kan bestämma när och hur och införskaffa saker att använda. Vi försöker alltid söka sjukhuset när vi märker att det börjar bli planer av det. Självklart ska man ta suicidtankar på allvar också, man kan till exempel fråga den som har suicidtankar om hen har några planer och hur tankarna ser ut. Våga lyssna, få inte panik och hjälp personen på ett adekvat sätt. Är personen på tankestadiet så försök finnas där och lyssna och hänvisa eller hjälp personen få hjälp till exempel via vårdcentralen. Är personen på planeringsstadiet så är det nog dags att åka till psykiatriakuten.

Var inte rädd för att säga fel saker men undvik gärna att tala om hur egoistiskt det är att ta sitt liv... Detta är oerhört ohjälpsamt och ger bara den suicidala mera självhat och skamkänslor. Det brukar inte heller vara så hjälpsamt att höra att man har ju ett sånt fint liv eller bra familj och vänner... Försök iställer bara vara där och kanske göra saker som kan muntra upp den andra, som att gå promenader, spela spel eller pussla. Uppmunta gärna den som är suicidal att uttrycka sig i text, bild eller att prata om hur hen känner. Och känner du att du inte orkar finnas där eller lyssna så gör du inte det. Du kan då hänvisa personen till vårdcentralen, psykiatrin eller vid akuta situationer 112.

När jag är suicidal kämpar jag med så mycket skam och självhat. Jag vet hur illa det kommer göra alla i min närhet, jag vet att det kommer krossa folk, men man tänker inte logiskt när man är suicidal. Man bli extremt enkelspårig och man ser inte någon annan utväg just då. Det känns som totalt mörker, det är så smärtsamt att leva att jag inte orkar mera. Det handlar inte så mycket om att vi vill dö men vi orkar inte leva med allt heller. För vissa delar handlar det inte om viljan utan att vi måste dö, vi får inte leva vidare för vi är en sån förfärlig människa. Så det är oerhört komplicerat och så individuellt, men ha med dig att du aldrig är ansvarig eller orsaken till suicid eller självskador.

Du kan vara uppmärksam på några saker när någon mår dåligt. Vissa som är suicidala blir gladare och lugnare när de satt ett datum för att suicidera, så om din anhöriga eller vänn ändrar sig från nedstämd till bättre helt plötsligt så kan det ibland vara en varningsklocka. Om personen drar sig undan eller börjar ge bort saker eller börjar skriva avskedsbrev eller sms, då är det dags att agera. Jag har till exempel fört över pengar till familjemedlemmar och börjat skriva att jag älskar dem mer än vanligt också vidare. Detta sker ofta någon dag innan till samma dag och då är det dags att få med sig personen till psykiatriakuten eller ringa 112.

Självskador är oerhört komplicerat och mångfaciterat. Anledningen till självskador är som du kanske förstått komplicerat och individuellt. Är skadan tillräkligt allvarlig så behöver personen uppsöka vård. Antingen via vårdcentralen eller akutmottagningen. När man självskadar tänker man inte heller logiskt och ofta bli skadorna värre och allvarligare ju längre man håller på. Det är oerhört ohjälpsamt att till exempel säga att skadan inte är så farlig eller det är "bara" en rispa, om ett skärsår som inte behöver sys. Detta kan hos vissa individer få dem att känna att skadan inte är tillräkligt bra och att de måste göra något värre nästa gång... Så förminska dem inte men uppmuntra inte heller genom att ge fel uppmärksamhet (för mycket fokus på skadan till exempel).  Försök behålla lugnet om någon du känner har självskadat, fråga hur det kommer sig, försök få dem att sätta ord på vad de känner. Många som självskadar gör detta som en ventil, de vet inte hur de ska hantera sina känslor och när det pyser över så skadar de sig för att reglera sig. Men det finns också dem (som vi) som självskadar för att straffa sig själv. Det finns hjälp att få! För många med självskadebeteende har till exempel behandlingsmetoden Dialektisk Beteendeterapi (DBT) fungerat bra. Där får man bland annat lära sig om känslor och hur man kan hantera dem och reglera sig på ett icke destruktivt sätt.  

Det finns dem som hotar med suicid eller självskada och detta är totalt oacceptabelt. Har du en vänn eller familjemedlem som hotar med skador för att få sin vilja igenom så gå inte med i det. Och har du någon gång hotat på detta sätt så sluta med det. Det är inte ett okej beteende någon stans. Vad personen som beteer sig såhär gör är att försöka få sin vilja igenom genom att lägga över skulden på någon annan. Det är ett sjukt beteende och individen är inte frisk men var tydlig och bestämd med att deras beteende är oacceptabelt och att du inte tar åt dig för det är inte ditt fel. Det är aldrig ditt fel eller ansvar. Personen är sjuk och behöver professionell hjälp. Behöver du hjälp i en sådan relation så finns det hjälp att få. Du kan till exempel kontakta föreningen Shedo eller någon annan anhöriggrupp. Om personen är mindreårig och går i skolan så kan du kontakta skolan för att få hjälp. 

Samtidigt är det viktigt att inte se det som ett hot när någon försöker berätta för dig om sina suicidtankar eller sina självskador. Det är bra om de får satt ordet på vad de tänker och känner. En sista sak, man kan självskada utan att ha diagnosen Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), men många med EIPS självskadar.

Nu har jag skrivit ett långt inlägg och har säkert missat något viktigt men detta var lite om suicidalitet och självskador. Har du några tankar eller funderingar så skriv gärna i kommentarsfältet.

Är det akut, att någon vill suicidera nu eller att självskadan är så pass allvarlig att vård behövs nu, så ring alltid 112!

Hjälplinjen
Telefon: 90390
Skriftlig rådgivning: www.hjalplinjen.se/skriftlig_radgivning

Jourhavande präst
Chatt: www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast/chatta
Telefon: 112 och be om att bli kopplad till jourhavande präst

Jourhavande medmänniska
Chatt: www.jourhavande-medmanniska.se/chatt
Telefon: 08-702 16 80

Kyrkans SOS
Telefon: 0771-800 650
SOS-brevlådan (webbtjänst): www.svenskakyrkan.se/kyrkans-sos

Mind Självmordslinjen
Chatt: www.chat.mind.se 
Telefon: 90 101

Suicid Prevention och Efterlevande Stöd (SPES)
Telefon: 020-18 18 00

Anhöriglinjen
Telefon: 0200-239 500

Shedo
Här kan du hitta fler stödlinjer och chatta med dem.
Chatt: https://sjalvskadechatten.shedo.se
Jourmail: https://jourmail.shedo.se/

Allt gott till dig!

// Joy

Nu befinner vi oss på vårt ordinarie sjukhus efter ytterligare röriga dagar, men nu känner vi äntligen att vi börjat landa lite. Vi kom hit i måndags den 19:e... Läkaren på sjukhus nr.2 valde att släppa på LPT:et på måndagen och skicka hem oss. Eller egentligen sa de att vi skulle åka till sjukhus nr.3 men vi ville inte mera, ville inte ha hjälpen. Vi kom hem till våran lägenhet och där var vi i några timmar, vi pratade med våran terapeut som fattade hur illa det var. Så det skrevs ett nytt vårdintyg och vi var tvugna att åka till sjukhus nr.3 där vi fick ett nytt LPT, som vi hade i två dagar. Nu är vi på HSL efter hotet att om vi var tvugna att ha ett LPT skulle vi åka tillbaks till sjukhus nr.2 (för adressmässigt tillhör vi dem och vid LPT ska man vara på sitt adressangivna sjukhus. Det är krångligt jag vet...). Nu har vi iallafall varit typ fyra dagar på sjukhus nr.3 (Vårt hemsjukhus) och börjar landa lite. 

På måndag ska vi ha möte med sjukhuset, öppenvården och boendet för att diskutera våran vård och sånt. Det känns bra att vi kommer ha det. Idag pratade jag med avdelningens psykolog en stund (och igår med avdelningens peersuporter). Det var givande och stundvis känns det som att hjärnan börjar fungera igen, med betoning på stundvis, men det är en bra start. Det är mer glimt än vi sett på veckor. 

Jag måste säga att mitt hemsjukhus är riktigt bra, framförallt i jämförelse med de andra vi varit på. Personalen är professionell och trevliga (på sjukhus nr.2 var de sjukt oproffsiga) och läkaren är bra (även fast vi inte alltid är överens). De senaste 5-6åren har den här avdelningen utvecklats fantastiskt fint och vi hoppas att den fortsätter vara såhär och bättre. Det finns ju alltid förbättringspotential. Tänker att vi skriver ofta hur vården inte fungerar så det är ju bra att skriva när vården fungerar också. Här är oftast lugnt och tryggt och alla har eget rum med egen toalett och dusch. Personalen är engagerad och tar sig tid att lyssna och stötta.

Det som framförallt gör att avdelningen fungerar så bra är självklart alla på golvet, mentalskötarna och sjuksköterskorna men också att avdelningen har en läkare som faktiskt vill sina patienters bästa. Hon är ute på avdelningen ibland och kollar läget och det gillar jag. Jag ska erkänna att vi inte alltid håller med varandra och så men jag gillar henne. Hon kastar inte ut patienter samma dag de skrivs in och hon kan vara både hård och bestämd och lugn. Hon är lätt att prata med för hon lyssnar. Även fast hon inte håller med så får man säga vad man tycker och tänker.

Avdelningen har en peer suporter (en som själv varit sjuk och inlagd men nu jobbar med att stödja andra), och här finns också en psykolog och en kurator. Båda två är fantastiska att prata med, de är sånna där personer som man bara får förtroende för nästan direkt. Avdelningen är nybyggd och fräsch, det finns två mindre tv/pyssel-rum, ett lite större tv/mat-rum och ett litet gymrum. Det finns också tvättmaskin och torktummlare, ett rökrum och en rökfri balkong. Avdelningen är tyst eftersom väggar, golv och tak hindrar ekande. Omgivningen och att få ha lite privatliv gör mycket. 

På avdelningen serveras frukost, lunch, middag och kvällsmat (behöver man nått litet där imellan så brukar det gå att lösa), det finns alltid färsk frukt och kaffe och te står alltid framme dagtid. Avdelningen är stor till ytan, vilket gör att man slipper springa på varandra, vilket vi gillar.

Sen visst, vi känner frustration kring en del saker men det behöver vi inte ta här nu för nu skriver vi om att det faktiskt överlag fungerar bra på den här avdelningen. Våran förhoppning är att må så pass okej för att kunna åka hem på kanske onsdag eller nått... Vi får se vad läkaren säger på måndag.

Det har varit mycket minnesluckor denna veckan då jag till exempel inte frontat på några dagar. Så det blir svårt att veta exakt vad som hänt även fast vi fått veta. Vi har gjort medicinjusteringar, vi har höjt den ena antidepressiva och bytt ut en av sömnmedicinerna, vi håller fortfarande på och provar hur många tabletter vi behöver. Vi har också fått medicin mot vårat snabba hjärta, vid behov, eftersom vi legat så högt det sista.

Hoppas allt är bra med dig!

// Joy

Själva flytten till nytt sjukhus igår gick bra. Men det var bara tack vare de fantastiska kriminalvårdarna. Ingen talade om för mig att vi skulle flyttas förräns jag ifrågasatte det hela, sen sa de att jag skulla flyttas på måndag innan de kommer och säger att nu kommer skjutsen om en timma. Fick total panik men väl i transporten så lyckades kriminalvårdarna lugna mig. De var supergulliga hela tiden. Vi lämnades av på psykiatriska akutmottagningen där satt jag flera timmar och fick sen komma till samma avdelning där den IVO och polisanmälda läkaren jobbar. De ljög för mig och sa att han inte jobbade kvar men när jag kom till avdelningen så gör han ju visst det tillsammans med en kvinnlig läkare. Han är dock inte på plats nu under helgen...

Så kommer till avdelningen ganska sent på kvällingen. Är då helt slut efter en lång dag med mycket ångest och anspänningar. Sover inte så mycket under natten (har inte heller sovit så mycket under övriga dagar sen i onsdags) och försöker ta det lugnt. Har dock haft en puls på över 100bpm hela tiden sen i onsdags, mest 120-140bpm. Pratar i telefon med kompisar för att distrahera oss sen får vi ett läkarsamtal med hon den ena överläkaren på avdelningen. Pratar med henne en lång stund, jag såg i journalen att de skrev EIPS som diagnos, vilket gör mig ledsen och trött. Hon talar om för mig att jag har EIPS och att dissociativa störningar inte finns, därför tänker hon inte skriva detta i min journal. De skrev inte heller med min PTSD eller nått annat. 

Jag säger till henne att om de ska använda EIPS diagnosen vill jag ha en utredning för detta. Varpå hon svarar att de gör inte utredningar på sjukhuset (vilket är bullshit då jag gjorde utredningen för anoxisk hjärnskada på sjukhuset och jag vet andra som fått till exempel ADHD utredningar), hon tycker iallafall att det får jag göra via öppenvården... Jag påpekar att jag gjort utredning på öppenvården som gav mig DID diagnosen. Hon slingrade sig som en jäkla politiker, svarade inte på en enda utav de tuffa frågorna från mig. Kort och gott så slutade det med att man imorgon häver vårat LPT och skickar hem oss. Hon ville att jag skulle åka till mitt hemsjukhus och söka fortsatt vård vilket jag inte kommer att göra. För helt ärligt så orkar jag inte mera.

Vidare sitter hon och säger att jag ju har en sån fin krets runt mig med familj och vänner. Hon ifrågasätter alltså varför jag mår dåligt när jag har bra vänner, en son och en hyfsad familj. Det är ju för fan inte min familj som gjort att jag mår dåligt, det är sexuella övergrepp och mobbning i barndomen. Vi är så sjukt tacksam för alla vi har runt oss men det tar inte bort det faktum att vi mår fruktansvärt dåligt. Så nu känner vi oss ännu mera skamfyllda inför allt. Vi vet att det skulle krossa många runt oss om vi en dag skulle lyckas och vi har sådan fruktansvärd ågren över det men ja, vi mår som vi mår och är som vi är. 

Jag har varit på helspänn sen i torsdags och det känns som att jag är i konstant fara. Jag har fått advokera för oss i fyra dagar nu och jag, ja ingen i systemet, orkar mera. Vi ska inte behöva förklara om och om igen hur vi fungerar för att sedan ändå inte bli trodda. Ska man behöva göra det när man inte vill finnas? Så i morgon ska vi åka hem och vi tänker inte söka till ett tredje sjukhus på fem dagar.

Vi har gansa länge nu känt oss som stollar, som någon som inte har DID eller någon annan diagnos utan bara är helt dum i huvudet. Det kanske är så att vi bara inbillar oss allt vi upplever. Att vi inte upplever världen på riktigt. Jag känner mig som ett spöke och som om jag hade en smitsam sjukdom och ingen vill ta i mig med tång.

Konsekvenserna av hur vården behandlar en gör att man blir sämre. Vi hade behövt få komma till en avdelning och få vara där i lugn och ro för att kunna vända skiten som just nu känns ovändbar. Istället ska vi bli ifrågasatta och det känns som att personalen skrattar åt oss bakom ryggen.

Vi orkar inte mera!!

Hoppas att du har en bättre vecka än vi!

// Joy

Hur kan det vara att vara mamma och inlagd på en slutenpsykiatrisk avdelning? Det korta svaret är väldigt olika, beroende på vart du är inlagd och hur sjuk du är. Det är inte bra för barn att se sin förälder i vissa skick.

Min erfarenhet är väldigt blandad. Den avdelningen vi är inlagd på nu får man inte ta med barn alls men jag tror det finns ett rum i slussen där man kan träffas. På det sjukhuset vi är oftast får barn komma in men måste vara på rummet eller familjerummet, det beror nog lite på hur litet barnet är och även vilka patienter som är inlagda just då. Finns det någon starkt utåtagerande så ska inte barn vara där, de kan bli rädda och i värsta fall skadade. 

När vi var som sämst, nerdrogade och inlagda på lpt så var det inte lämpligt för oss att träffa våran son. Det förstod vi inte då, tyvärr och blev mest upprörda och arga över sjukhusets och socialtjänstens beslut. Men när man blir så pass nerdrogad att man inte kan gå rakt eller prata utan att sluddra så är det inte lämpligt att ens barn ser en, framförallt inte om barnet är litet. Vi skulle nog kunna sträcka oss till att barn runt 15-16år ska få avgöra själva men då behöver någon annan vuxen vara med som stöd både före, under och efter besöket.

Vi har varit oerhört destruktiva, både självskadar och gjort många självmordsförsök. Vi har haft plåster och färska ärr som våran son sett efter självskador och vår son har sett oss med röda ränder runt halsen och blodsprängda ögon efter suicidförsök. Det är inte bra för barn att se sånt men min hjärna fungerade inte riktigt då, eller inte alls skulle jag säga. Det är ingen bortförklaring, det är bara sanningen. Vi var ingen bra mamma när vi var som sämst. Just nu mår vi väldigt dåligt men än så länge har vi logik kring detta iallafall stundvis, som just nu. Det beror på vem som frontar och inte. Det är inte heller en ursäkt för man måste ta ansvar för vad alla i systemet gör. 

Vi har alltid haft vår sons bästa i allt vi gjort men när hjärnan inte fungerar och "farliga" delar är ute (farliga för oss själv då) så är det svårt att faktiskt säga och göra rätt saker, att det blir fel är mer regel än undantag när man tappat fotfästet totalt och detta måste vi föräldrar förstå. Det är självklart att vi gjort vår son rädd och orolig trots att vi försökte prata ner allvaret i det hela. Barn är inte dumma, de kan pussla ihop ett och ett och får de inte tillräckligt med information (på sin nivå) så kommer deras fantasi fylla hålen, och att hålen fylls av barns fantasi är inte bra. De tenderar att skylla allt på sig själva och deras fantasiföreställningar är sällan positiva i sånna lägen. 

Vi önskar så att vi hade vetat detta när vi insjuknade, att vi hade haft en förebild som kunde förklara och guida oss. Och vi önskar så att vi hade fått rätt diagnos och hjälp med en gång, för hade vi vetat vad vi vet idag så hade vi uppväxtplacerat våran son med en gång. Hade vi fått rätt verktyg från början så tror jag inte vi hade blivit riktigt lika förvirrade.

Har man hyfsad närvaro och är lugn som sjuk så kan barn absolut träffa en. Det är så olika beroende på varför man är inlagd, varför man är sjuk och vilken eventuell diagnos man har. Men om man svarar sin 7åring att man försökt dö, när sonen undrar varför man har rödsprägda ögon och ett rött märke runt halsen, då ska man inte träffa sin son. Han skulle inte behövt uppeva det och jag är så ledsen för att det hänt. Jag minns det inte men det stog i min och sonens socialtjänstjournaler. Det var när vi var som sämst runt 2017 och hade lpt.

Man kan däremot förklara för sitt barn men på barnets nivå. Man kan använda lättare språk och man behöver inte säga något om självmord alls, om nu inte barnet själv har funderingar kring det. För har barnet börjat fundera på det så måste man prata om det. Vi tror inte på att ignorera saker som är viktiga för barnet att veta. Ärlighet varar längst även fast man förenklar och förskönar lite. Ett stort problem för mig och min son var att vi var själva, jag var helt ensamstående med en totalt frånvarande pappa. Detta gjorde ju hela situationen så mycket svårare då vi var tvugna att blanda in socialtjänsten. Inblandningen av socialtjänsten var både nödvändig, bra och i vissa fall dåligt. Men det är en annan historia.

Det är viktigt att vuxna runt omkring den sjuka (familj eller vänner eller sjukvården eller skola osv.) är observanta på hur det fungerar och framförallt hur barnet reagerar och mår i situationen. Mår inte barnet bra så måste hjälp sättas in, antingen via familj och släkt eller via socialtjänsten. Barnets välmående måste komma först, alltid!

Så trots att jag var en underbar mamma till min son tills det tog stopp och vi blev sjuka, så har jag/vi inte räckt till under sjukdomen. Man blir frånvarande, har svårare med tålamod och man tänker helt enkelt inte klart. Vi har slitit för att vara en bra mamma, vi har aldrig glömt bort honom. Tvärt om, hade vi lagt mer tid på oss själv och vårat mående så hade det nog varit bättre för både mig och min son. Men det är lätt att vara efterklok.

Vi trodde dessutom att det skulle skada våran son mera av att han inte fick träffa oss. Vi trodde att han skulle känna sig övergiven och oälskad om han inte fick träffa oss. Vi hade behövt stöttning från socialtjänsten och sjukvården och att de upprepat förklarat för oss att vi kommer få träffa våran son när vi mådde bättre. Vi trodde och var övertygade om att vi aldrig mera skulle få träffa sonen.

Vad man ska komma ihåg är att sjukvården alltid skickar orosanmälan till socialtjänsten när man har barn under 18år och blir inlagd i slutenpsykiatrin. Och det är bra, det är inte farligt. Oftast gör socialtjänsten ett hembesök och träffar föräldrarna. Finns det bra stöd, två föräldrar eller andra i närheten som kan stötta upp så händer inget mera. Det är om barnets hälsa och utveckling verkar vara i fara som de öppnar utredningar. Och utredningen kan visa antingen på att barnet klarar sig bra i situationen eller att det behövs stöttning till familjen. Eftersom vi trodde att jag skulle bli frisk så placerade vi honom inte med en gång, hade vi vetat vad vi vet idag så hade vi valt en annan väg. Men som sagt innan, det är lätt att vara efterklok...

Blir du psykiskt sjuk så behöver du någon annans åsikt för vad som blir bäst också. Detta är så oerhört viktigt för barnet måste komma först. Även fast du inte tror att det påverkar ditt barn så tro mig, det påverkar ditt barn. Men med rätt ingångsläge och tydlig kommunikation till barnet så måste inte barnet ta skada. Vi skrev en bok (Kottens mamma blir sjuk) till våran son för att han skulle kunna sätta ord på vad som hände, detta gjorde vi innan vi blev som sämst och den hjälpte faktiskt sonen en hel del. Böcker är jättebra att läsa så att barnet kan känna igen sig. Det finns också grupper dit barnet kan gå och träffa andra barn i liknande situationer, detta kan också hjälpa vissa barn. Vi tror att det viktigaste är att prata och prata för att barnet inte ska stänga in sig med all smärta.

Nu är detta inlägg långt så vi tror att vi avrundar här för nu. Har du några frågor eller något annat du vill vi berättar om så tveka inte att skriva i kommentarsfältet.

Allt gott till dig!

// Freya

Som ni kanske märkt har vi inte mått så bra den sista tiden. Vi mår helt ärligt jättedåligt. 2025 har varit ett turbulet år och hela vintern har vi dippat mer och mer. Så just nu är det så tungt att vi måste vara inlagd.

Just nu är vi på närmsta sjukhuset från där vi bor men läste i min journal att vårt vanliga sjukhus inte vill ta emot oss pga LPT och att vi istället ska flyttas till sjukhuset som vi tillhör via där vi bor. Jag vill verkligen inte åka dit. Det var där kaoset i sommras skapades och vi nästan miste livet. Hoppas vi slipper samma avdelning och den läkaren iallafall... De här på avdelningen har fortfarande inte sagt till mig att vi ska flytta. Känns oavsett ångestladdat och jobbigt. Jag frågade och då sa sjuksköterskan att vi skulle vara kvar här över helgen, så blir nog flytt på måndag. Usch... vill verkligen inte, vill ännu mindre finnas nu.

Att bli runtslussad gör att vi känner oss så fruktansvärt osynlig, oviktig och att vi lika väl kan försvinna. Men får haka fast på att mina vänner uppmuntrar oss. Och våran familj och framförallt våran son behöver oss. Det skulle krossa sonen och mormor men samtidigt känns det som att... ja ni fattar nog. Den där känslan om att vi borde försvinna och man blir oerhört ologisk tyvärr. Det är svart och tungt helt enkelt.

Vi växlar, dissocierar och har blixtringar i kroppen och på det hög ångest, oro och depression. Detta är ett försök att förklara lite iallafall...

// Jonas

Här om dagen tog vi mod till oss och skrev ett mail till våran kurator om vad vi skulle vilja jobba med i terapin. Vi har ju försökt jobba med våra drömmar (eftersom kuratorn ville detta) och det är bara så svårt. Omöjligt typ, för vi har så svårt att se framåt. Det går ungefär lika bra som att se bakåt... alltså väldigt upphackat och amnesiskt.

Men vad vi vill jobba med i terapin är såklart att få mera koll på världen inuti och att få bättre kommunikation mellan delar. Vi har ju många delar men de allra flesta är EP-delar, vilket innebär att de inte fungerar i verkliga världen, de kan dock påverka den delen som frontar. Frontande delar är typ 10st som jag vet om. Hur vet vi då om varandra? Alla delar vet inte om varandra eller känner varandra men flera delar känner till att andra delar finns. Detta eftersom vi loggar vem som frontar i appen Daylio. Alla delar kommer inte ihåg att logga men vi som gör det loggar vilka som är i NAVET just när vi loggar. 

Här om natten kunde vi inte sova och för att ha någonting att göra gjorde vi en powerpoint presentation om: Att vara mamma och leva med psykisk ohälsa. Typ som en blivande föreläsning, för föreläsa vet jag att vi vill göra. Men just nu har vi svårt att se föreläsandet. Det är så det blir när man inte mår så bra. Oavsett så tycker vi att det är ett oerhört viktigt ämne att prata om. Ett ämne som är tabu typ och vi hade verkligen behövt någon sådan förebild när vi blev sjuk. 

För oss var det ju exeptionellt, vi var tvugna att ta hjälp av socialtjänsten eftersom vi inte hade en aktiv pappa till vår son eller några i familjen/ släkten som kunde hjälpa till. Det gör så fruktansvärt ont inuti att veta hur illa mitt psykiska mående påverkat min son. När jag blev gravid planerade jag att sonen skulle få en traumafri "perfekt" barndom (inte för att det finns några perfekta barndommar men ni fattar nog). En trygg, förutsägbar och kärleksfull uppväxt. Kärlek finns det visserligen i mängder men det räcker ju inte när allt annat i hans uppväxt varit kaosartat och otryggt. 

Vi har verkligen försökt att finnas där, varit livrädda att han ska känna sig övergiven men när man är så sjuk och förvirrad att man inte ens kan ta hand om sig själv så blir det ju lätt bara fel. Man säger och gör fel saker, fast man inte menar att något ska bli fel. Det är jättesvårt att utveckla relationen till sitt barn, det känns liksom som att man tappar bort barnet när barnet inte bor hos en och man inte träffas så ofta. Det är ju också jätteviktigt att respektera barnets vilja. Vill inte barnet ses så ska barnet inte behöva ses och i vissa lägen är det också viktigt att man som förälder ser att det inte är lämpligt att ses. Detta är dock så fruktansvärt svårt att avgöra när man själv är sjuk. Ibland behöver utomstående eller sjukvården gå in och hjälpa till. Det absolut viktigaste är att barnet alltid kommer först. Hur ont det än gör i ditt hjärta och hur mycket du än längtar efter ditt barn så är det inte alltid lämpligt att barnet ser dig, framförallt inte om barnet själv säger nej.

Om socialtjänsten finns det massor att säga... massor... men jag kommer alltid hävda att de behövs. De är jätteviktiga men kan jobba en hel del på sitt bemötande och involverande av föräldrar och alla sina fördommar. Det behövs en attitydsförändring inom socialtjänsten. Men socionomprogrammet är alderles för brett. De läser pyttelite om jättemycket, de kanske behöver ha lite mer att man nischar sig på det man vill jobba med, så kompetensen höjs. Jaja... det får bli ett annat inlägg.  

Allt gott till dig!

// Maraya

Vi har lagt upp en ny video på våran youtube; Alla måste få finnas! Så vill ni se på när jag syr och pratar om delar inuti så kika in där!

Klicka här så kommer du till våran YOUTUBE

Allt gott till dig!

// Freya

Många dagar är oerhört jobbiga när man lever med komplex traumatisering. Det är ofta vi har destruktiva tankar och flashbacks. Det har fått mig att fundera över det där med att traumaminnen inte fungerar som vanliga minnen. Traumaminnen känns inte som dåtid utan som nutid.

Det beror på att traumaminnen lagras annorlunda i hjärnan än vanliga minnen. Oftast minns man dem som sensationer, emotioner, impulser och kroppsliga reaktioner. De lagras inte som rena minnesbilder. Oftast känner man sig oerhört förvirrad av traumaminnen. Man kanske inte minns vad som hänt, men kroppen minns hur det kändes.

När man utsätts för trauman prioriterar hjärnan överkevnad, inte historieberättande. Så detaljer, tidslinjer och logik sparas inte på rätt sätt. Oftast triggas traumaminnen fram och det känns som att det kommer från ingenstanns. Det kan vara en doft, ett tonläge eller en kroppslig sensation som triggar fram traumaminnen och flashbacks. Det är nervsystemet som känner igen någonting innan sinnet gör det.

En flashback kan kännas som att det hemska händer igen, just nu. Detta beror på att traumaminnen inte alltid kommer med en känsla av dåtid. Det kan kännas som att de sker just nu, eftersom kroppen inte vet att det inte händer nu, att det är slut.

Att traumaminnen inte ser ut som vanliga minnen är helt normalt. Det innebär inte att man överdriver eller hittar på. Det innebär att hjärnan och nervsystemet  har lärt sig att överleva. Så även fast du kanske inte har orden för att beskriva vad du upplever under ett traumaminne eller en flashback, så kan du lita på att kroppen minns.

Hoppas att du har en bra dag!

// Jonas

Ännu ett år är slut. Bara timmar kvarstår av 2025 och vi sitter och reflekterar över hur året varit. Just nu känner vi oss rätt deprimerad och nere men vi kämpar på. Igår satt vi och funderade på om Livet som Plural gör någon skillnad... Om det hjälper någon eller inte, för det är det vi vill, att LsP faktiskt kan hjälpa någon på vägen. Det är självklart inte enda anledningen till att driva våra sociala medier, det hjälper även oss att kunna sätta ord på och dokumentera saker i vårt liv. Så vad har hänt i vårt liv under 2025? Vi ska försöka titta tillbaks med hjälp av våran kalender, foton i telefonen och våra sociala medier. Min spontana känsla av året är = Kaos och depressioner...

Januari:
Jag tror att vi spenderade nyår hemma på boendet. Det var snö och vi mådde inte så bra då heller. Vi köpte en DJI selfiestick, den var rolig att mixtra med. Gav oss lite energi till att göra videos till Livet som Plural. Var på Göteborgsoperan med kidsen, syrran och brorsan. Vi såg Charlie och chokladfabriken. 

Februari:
Målade en tavla och hade årets första utefika. Hälsade på mormor och vädret var fantastiskt. Gjorde en omfattande operation (tog bort fyra hemorojder). Vilket triggade våran PTSD något fruktansvärt. Målade en tavla till. Blev allt sämre i det psykiaks måendet. Sonen beslutade att han inte ville ses alls på ett tag.

Mars:
Var med i Sveriges Radio P4 Väst och pratade om Dissociativ identitetsstörning på DID awareness day. Det var roligt och programledaren ställde väldigt bra frågor. Blev inlagd på slutepsykiatrin ett par veckor. Bestämde att våran bok; Hon faller tungt, skulle ges ut som ljudbok.  Pusslade en hel del. Var på 1års-kalas för bästis yngsta son. Min son flyttades till ett HVB-hem.

April:
Började bygga på mina odlingslådor. Min farbror dog. Gick långa promenader och hade bästis på besök. Helt plötsligt blev det sommar. Sydde en hel del, fixade till lite kläder till bästis dotter. Var ute hos mormor. Vi blev intervjuade av Göteborgs Posten.

Maj:
Köldknäppet mördade nästan alla mina grönsaker som jag naivt nog planterat ut i Aprilvärmen. Åker till mormor och fyller 40år. Kalas för brorsans äldsta. Hälsar på hos syrran. Har bästis på besök och upptäcker fukt i mitt hus... Fiskar en del och räknar ner till ljudbokssläppet. 

Juni:
Hälsar på hos bästis och går på andra bästis dotters student. Är hos mormor på midsommar. Mår inte så bra som vi vill utge oss för att göra. Vi var med i Verkligheten i P3.

Juli:
Mår allt sämre och en sjukhuscirkus börjar. Mister nästan livet... Polisen gjorde en polisanmälan om grovt tjänstefel mot den läkaren som hade hand om oss just då. Vi har anmält till IVO... Blev nästan hela månaden in och ut på sjukhus. Träffar sonen för första gången sen februari. Pusslar en hel del. Går på kalas för brorsdottern. Plockar båbär.

Augusti:
Tränar på gymmet och tränar på att fläta håret. Spelar in ett poddavsnitt. Flätar håret med rosa extensions. Får reda på att hon som skulle läsa in boken hoppat av. Vi bestämmer oss för att göra det själva, då det annars skulle tagit 8mån till. Sonen flyttar till ett nytt familjehem. Vi var med i podcasten; Allt vi är.

September:
Åker upp till Stockholm för att läsa in våran bok. Tur att vi hade våran kusin som stöd. Det var intensivt men roligt att spela in boken. Målar en tavla till bästis födelsedag. Går på min kompis konstutställning och firar sonens 15års dag samt syrrans dotters 12års dag hos mormor. Försöker plocka svamp men hittar bara giftiga och oätliga... Känner oss lite hyper, som att vi måste hålla igång för att inte krascha igen.

Oktober:
Hon faller tungt, släpps som ljudbok. Anmäler företaget som byggde huset till ARN eftersom de inte svarar mig. Mår allt sämre igen. 

November:
Stickar en tröja och blir inlagd på slutenpsykiatrisk mottagning igen. Plockar svamp och denna gången hittar vi ett par kilo. Märker att fasaden på mitt hus börjat spricka. 

December:
Förbereder det sista inför jul men har noll julkänsla. Åker och hälsar på bästis och firar hennes sons 6års dag med en tur till Universeum. Mår inte så bra. Pusslar lite mera och är med på bowling med boendet. ARN lägger ner ärendet då företaget som byggde huset gått i konkurs, så nu vet vi inte hur vi ska fixa allt kring huset... Firar en händelserik jul hos mormor. Barnen hade kul, jag var sönderstressad. Sonen är med måndag till torsdag. Det kändes kul! Mår inte så bra, destruktiva tankar men har ändå överlevt året.

Vi brukar göra mål för året varje år. Vi brukar aldrig avge sånna där löften som inte går att nå, utan vi sätter upp mål under rubriker. Hur har det då gått i år?... 

Hälsa och träning: 
Vi tänkte bland annat göra yoga fyra gånger i veckan, promenera varje dag och träna regelbundet. Det har gått bra i perioder där vi mått ok och mindre bra när vi mått dåligt. Men vi har strävat efter målen iallafall.

Ekonomi:
Här skulle jag bland annat hålla mig till budgeten och inte handla onödiga saker som jag egentligen inte har råd med... Gick bra första halvan av året men havererade under sommaren. Det där med att spara har vi gett upp helt, framförallt sen regeringen höjde högkostnadsskyddet på medicinerna. Hela första halvåret går åt till att betala av medicinerna och sjukvårdsavgifter (eftersom mitt högkostnadsskydd där också går ut då). Sen kommer massa födelsedagar och jul, det brukar bli rätt dyrt eftersom det är många syskonbarn och inte att förglömma min egen son. 

Familj och vänner:
Träffa familj eller vänner minst en gång i månaden. Det har vi nog lyckats med de flesta månaderna, antingen har någon kommit hit eller vi åkt iväg. Prata eller sms:a med sonen varje vecka. Här har vi fatalt misslyckats tyvärr eftersom sonen inte velat detta. Under slutet av året har sonen börjat ta mera kontakt igen. Prata med mormor varje dag. Pratat med mormor har vi gjort nästan varje dag.

Intressen och fritid:
Åka till stallet på tisdagar och träna vattengympa en dag i veckan. Stallet har gått hyfsat förutom när vi varit inlagda. Vattengymnastiken har varit mera sporadisk men har ändå försökt att hålla i.

Livet som Plural:
Här ville vi utveckla Livet som plural i lugnt tempo men utan att stressa och bara lägga ut när det känns meningsfullt. Vi tänkte också att vi skulle skriva regelbundet på bloggen. Jag tycker väl att vi lyckats hyfsat. Kanske inte med det där med att inte stressa över att lägga ut men vi har jobbat mer på att ta det lugnt 2025 än vi gjorde 2024. Vi ville också fortsätta det där med att föreläsa men har inte orkat driva det tyvärr.

Terapi/ Personlig utvecking:
Använda Daylio varje dag. Här har vi lyckats bra, vi har loggat minst en gång per dag hela året. Vi ville fortsätta lära oss om Dissociativ identitetsstörning och annat psykiatrisk. Vi har läst några nya böcker och förkovrat oss i ämnet, så mycket mera har vi inte kunnat göra. Vi ville jobba vidare på den inre kommunikationen. Tillsammans med våran kompis som också har DID har vi jobbat inåt och det går sakta framåt. Hade dock velat kunna prata med våran kurator om detta men det har inte gått så bra. Vi tänkte att vi skulle prata och kommunicera mera med personal och kurator om vårt mående. Det har gått sådär men vi jobbar på det. Vissa personer är lättare att prata med än andra... Sen ville vi jobba på acceptans och att alla delar ska få finnas. Detta har gått hyfsat för vissa delar iallafall. Det är svårt att acceptera vissa destruktiva delar. 

Det var en liten sammanfattning över året. Hur mycket av detta minns jag då? Våren minns jag inte alls för att vara ärlig, annars är det lite ihåligt hur det varit. Jag kan se vad vi gjort men jag kan inte föreställa mig känslorna vi haft. Just nu mår vi inte så bra och det gör att vi stänger av en hel del när det kommer till känslor. Just nu kämpar vi för att inte söka oss till psykiatrin... Efter sommarens händelser har vi haft permanent huvudvärk och hjärntrötthet, så att vi lyckats kämpa oss igenom hösten är rätt bra jobbat ändå. Som tur är har huvudvärken inte varit skarp hela tiden men molande, så vi har mest tagit huvudvärkstabletter när huvudvärken ökat. Vi har tagit mod till oss och anmält sommarens händelse till LÖF. 

Årets nyår firas i ensamhet, hemma på vårt psykiatriboende och det känns faktiskt helt ok. Vi orkar faktiskt inte fira, framförallt inte när vi mår såhär. Vi höll ihop på julen, att göra samma på nyår också känns inte görbart. Så nu får vi väl ta tag i oss och göra klart Mina mål 2026.

Hoppas att du får ett fantastiskt 2026!!

Varma hälsningar Joy

Jag är så oerhört trött på debatten om "bortträngda minnen". Nu i samband med allt tjaffs om Lundell och SVT dokumentären Hatet så kommer alla självutnämnda experter igång på nätet... Det blir som två läger och båda hävdar att de har rätt och att forskningen styrker just dem. Jag är så trött på att hela tiden bli invaliderad och i princip tillsagd att jag inte kan eller får existera. För det är vad alla dessa experter förmedlar, att jag inte kan finnas för att "forskning" säger att man inte kan förtränga minnen. Men detta stämmer inte, under det senaste seklet har det publicerats hundratals vetenskapliga artiklar som förklarar hur och varför hjärnan dissocierar bort svåra traumatiska minnen. Minnet är inte borta och försvunnet, det är helt enkelt hjärnan som dissocierat kring minnet för att kunna fungera i vardagen.

I DSM-III (1980) erkändes existensen av minnesförlust efter traumatiska händelser. Diagnosen kallas Dissociativ Amnesi. Kriterierna för Dissociativ Amnesi är bland annat; "... en oförmåga att återkalla viktig personlig information, vanligtvis av traumatisk och stressrelaterad natur, som är allt för omfattande för att kunna förklaras som normal glömska." Minnesförlust har funnits som kriterie i diagnosen PTSD ända sedan diagnosen introducerades. 

I Bessel van der Kolks bok, Kroppen håller räkningen, får vi en omfattande bild av fenomenet amnesi. En sociolog och kriminolog vid namn Linda Meyer Williams gjorde en sudie som inleddes tidigt 70-tal. Hon intervjuade 206 flickor i tio- till tovårsåldern som kommit till sjukhuset efter att ha utsatts för sexuella övergrepp. Konsekvenserna av övergreppen dokumenterades i sjukhusets journaler och i Linda Meyer Williams dokument från intervjuerna. Sjutton år senare lyckades Williams spåra upp 136 av dessa barn, som då var vuxna kvinnor och hon gjorde uppföljande intervjuer. Drygt en tredjedel av kvinnorna (38%) mindes inte de övergrepp som fanns dokumenterade i deras journaler, medans femton kvinnor (12%) sa att de aldrig varit utsatta för övergrepp som barn. Över två tredjedelar (68%) uppgav att de varit utsatta för andra sexuella övergrepp i barndomen (utöver de som dokumenterats i deras journaler). Studien visade att sannorlikheten för att utveckla amnesi kring sexuella övergrepp var större ju yngre barnet var vid övergreppen. Vidare undersökte studien också tillförlitligheten vad gäller återupptäckta minnen. Var tionde kvinna i uppföljningen (16%) sa sig ha glömt övergreppen vid någon tidpunkt i det förflutna, men senare kommit ihåg vad som hänt. I jämförelse med de kvinnorna som hade kommit ihåg övergreppen så var de som inte mindes yngre när övergreppen begicks samt att de i mindre utsträckning fått hjälp och stöttning från sina mammor. Williams fastslog också att de återupptäckta minnena var ungefär lika precisa som de som aldrig gått förlorade. Alla kvinnornas minnesbilder var exakta gällande händelsens centrala fakta, men ingen av deras berättelser stämde överens med alla detaljer som stog i deras journaler.

Williams upptäckter har stöd i nyare neurovetenskaplig forskning som visar att minnen som är bortträngda har en benägenhet att återvända till minnesbanken något modifierade. Så länge ett minne är otillgängligt, är det omöjligt för tankeverksamheten att förändra det. Men så snart en historia börjar bli berättad, i synnerhet om den berättas flera gånger, så förändras den. Själva berättandet förändrar berättelsen. Medvetenheten kan inte hindras från att skapa en mening utifrån vad det vet, och den meningen vi skapar i vårt liv förändrar hur och vad vi minns. Den befintliga evidensen för att traumatiska händelser kan glömmas och sedan komma upp till ytan igen flera år senare är omfattande.

Bessel van der Kolk skriver att ändå gick närmare hundra ansedda minnesforskare från flera länder och satte sitt anseende på spel när de gick ut och sa att forskning kring minnet och bortträngda minnen var skräpvetenskap för att man inte kunde utföra studierna i ett laboratorium. En annan tradition inom minnesforskning är att säga att ögonvittnens vittnesuppgifter inte är tillförlitliga. Det är viktigt att se denna aspekten också eftersom det ifrågasätter den förhörsteckninken som poliser och domstolar oftast använder. Grejen är att det är en stor skillnad på vanligt minne och traumaminne. Det fundamentala problemet är att experiment i laboratorium inte kan anses likvärdiga med de tillstånd under vilka traumatiska minnen har skapats. Skräcken och hjälplösheten som utvecklar PTSD går inte att återskapa i ett laboratorium. vad der Kolk menar på att om man vill studera ett traumatiskt minne så måste vi studera minnesbilderna hos personer som blivit traumatiserade i verkligheten. 

van der Kolk mfl. fann två överordnande skillnader mellan hur människor talade om positiva minnen respektive traumatiska upplevelser. Dessa var; Hur minnena är organiserade och Personens fysiska reaktion på minnena. Ett vanligt minne var oftast sammanhängande med en början, mitten och ett slut, utan perioder av amnesi. De traumatiska minnerna däremot är oftast fragmenterade och röriga med vissa detaljer tydliga, så som hur det luktade eller hur gardinen såg ut, men de kunde inte återge tidslinjen i händelsen och andra viktiga detaljer. De traumatiserandes minnen kom mer som bilder, fysiska sensationer och intensiva känslor. van der Kolk menar att hans studie och studierna som Janet gjorde hundra år tidigare bevisar att traumatiska minnen skiljer sig på ett avgörande sätt från vanliga minnen och berättelser från förr. De är dissocierade: de olika kroppssensationerna som trängde upp i hjärnan vid den traumatiska händelsens inträffande är inte ordentligt sammanfogade till en berättelse, ett stycke i en självbiografi. van der Kolk visar också på att återkallandet av minnen av traumatiska händelser med alla dess tillhörande affekter inte nödvändigtvis löser upp traumatiseringen. Hans forskning stöder inte tanken på att språket kan vara substitut för handling och att exponeringsterapier så som KBT inte ger resultat hos svårt traumatiserade med PTSD. Majoriteten av patienterna som behandlats med sådana metoder fortsätter att ha allvarliga PTSD-symptom tre månader efter avslutad behandling. Här känner jag också att det är oerhört viktigt att traumaforskningen sprids. Vi har haft DBT (Liknar KBT) som inte gav oss ett dugg. Efter att detta inte gett det resultat sjukvården ville se så sa man att vi var behandlingsresistent... det istället för att försöka hitta vad som faktiskt fungerar för oss och andra svårt traumatiserade.

Vad vill jag då säga med detta? Jo det är komplicerat men att hävda att minnen inte kan dissocieras bort för att sedan komma upp till ytan många år senare är ren och skär felaktighet. Massor av forskning pekar på detta. Så nu har vi fått hävda oss lite... är som sagt trött på att bli gaslightad att mina minnen och upplevelser är felaktiga. Men det är viktigt att personer runt den traumatiserade inte lägger ord i munnen på hen. Polis och barnahus och domstolar måste verkligen se över hur de intervjuar offer och vittnen. Men det är en helt annan diskussion...

Allt gott till dig!

// Freya

Igår bakade vi saffransmunkar med vit chokladfyllning. De blev jättegoda, resten ska vi ha till jul hos mormor. Tog det vanliga saffransbullar reseptet på Ica och blandade hackad vit choklad med vaniljpulver, lite floursocker och smält smör. 

Vi har äntligen fått besked att vi får färdtjänst i nya kommunen men det blev som vi trodde, 10ggr dyrare. Helt sjukt! Det känns skit och begränsande för vi kommer inte kunna hälsa på familj och vänner som innan. Nu låter det som att vi åkt jättemycket, vilket inte stämmer, vi har åkt i snitt kanske 1-2ggr på en månad, vissa månader inget alls. Nu kan vi inte åka alls vissa månader, som tillexempel när högkostnadsskyddet för medicin och sjukvård går ut, vilket de gör till våren. Då kommer vi ha medicinutgifter på multum plus sjukvårdskostnad när vi ska till sjukhuset, kurator eller läkare. Vi la ut en video om detta med färdtjänst och fick mestadels fin respons, så det var bra. Vi har sökt merkostnadsersättning och hoppas på att få det, då lättar det ekonomiska trycket och vi kan hälsa på folk. Fatta hur isolerad vi kommer bli annars... 

Annars är vi rätt låga och stressade inför julen. Det kommer bli mysigt och kul, men samtidigt så kommer vi vara många hos mormor och då kan det bli svårt att komma undan om man behöver vara själv. Det känns oroligt med dissociationer och växlingar... men det går säkert bra. 

Vi hade läkarsamtal med våran ordinarie psykiatriker (sen 2015) och det gick bra. Hon är kanon och det är skönt. Jag hoppas bara hon är kvar många mer år... hon börjar bli till åren så är lite orolig så hon inte går i pension snart...

Gud vad jag gnäller idag. Försöker att hålla oss positiv med det mesta men ibland är det svårt. Idag har jag pratat med mormor och min ena bästa kompis J. Det är alltid mysigt att prata med dem. Vi ringer mormor varje dag (nästan iallafall) och kollar så hon mår bra. Det är lite coolt att hon blir 95år i februari. Mormor betyder allt för oss. 

Glöm inte att just du är viktig! Även fast det inte alltid känns så just nu så är du det. Och, det blir bättre. Livet går upp och ner men det blir bättre. (Vi är själv dålig på att komma ihåg detta...)

// Freya

Vad är dissociation?
Dissociation betyder; Att koppla bort sig från sina tankar, känslor, minnen eller sin identitetskänsla. Oftast sker dissociation som en överlevnadsmekanism vid stark stress eller trauma. Verkligheten känns overklig och avlägsen. Dissociation är en mental process som involverar att separera upplevelser från medvetandet.

Varför sker då dissociation? Det är ett skydd för hjärnan mot överväldigande känslor, särskillt vid svåra trauman. Hjärnan kopplar bort det obehagliga för att klara av att hantera den traumatiska situationen.

Dissociation är inte samma sak som psykos (psykos kan man bland annat få när man lever med diagnosen schizofreni). Dissociation är en normal mänsklig reaktion när man upplever stark stress eller trauma men blir ett problem när dissociationen blir patologisk, alltså sjuklig och man dissocierar så ofta och mycket att det blir ett problem i vardagen. 

Mild dissociation
Man kan säga att dissociation finns i ett spektrum. All dissociation är inte på grund av trauma. Mild dissociation är helt normalt och kallas ofta att man dagdrömmer. Man fastnar i sina tankar och kan till exempel missa delar av en konversation. Detta händer alla ibland, men för någon som är traumatiserad, kan zona ut bli mer intensiv och ske oftare och blir där med ett problem.

Man kan till exempel hamna i dissociation när man reser en väg man ofta åker. Man kör bil och helt plötsligt kommer man på att man inte vet hur man tog sig från punt A till punkt B. Man har då kört på autopilot och minns inte delar av resan. Man kan göra sysslor, så som städa men inte komma ihåg detaljer från när man städade. Din kropp fungerar men ditt medvetande är inte helt med. Ofta händer detta vid stark stress, överväldigande känslor eller trötthet.

Förutom mild dissociation och att hamna i autopilot så finns det flera andra sorters dissociation. 

Depersonalisation
Depersonalisation är när man känner att man kopplar bort sig från sig själv. Man kan känna det som att man ser sig själv som utifrån sin kropp. Man kan känna sig som en robot, overklig eller som att det inte än en själv som gör någonting. Kroppen känns avtrubbad eller som långt ifrån. Det är en skrämmande upplevelse men är en respons på stark stress och att man känner sig överväldigad. Man är inte galen men man känner sig ofta som det.

Derealisation
Derealisation är när världen känns bortkopplad. Man kan känna det som att ens omgivning är orealistisk, drömlik, dimmig eller som på distans. Ljud kan kännas avtrubbade eller för skarpa. Synen kan bli förvriden, som om man tittar på avstånd eller genom en tunnel. Det är kroppens försvar.

Emotionellt avtrubbad
När man känner sig emotionellt avtrubbad så är det svårare eller omöjligt att känna sina känslor. Man kan få en känsla av att vara emotionellt tom och det kan bli svårare att känna samhörighet med andra. Detta händer ofta efter ett trauma eller när hela systemet är överväldigat.

Dissociativ fuge
Innebär att man kan tappa vem man är och vart man ska, vilket gör att man kan vandra eller resa iväg utan att ha ett mål och utan att ha med sig viktiga saker så som nycklar, plånbok eller till och med skor och jacka. 

Dissociativ stupor/ Frysreaktion
Man känner sig frusen (inte kall uten stel) i sin egen kropp. Man kan inte prata eller röra sig ordentligt. Hjäran kan kännas tom och trög. Vid stupor slutar man ofta reagera på stimulans så som ljud, ljus och beröring. Det händer ofta att vi inte reagerar på smärtstimulering. Detta sker vid överväldigande känslor, kroppen går in i skyddsläge. Dett händer hos många överlevare till komplext trauma.

Identitetsförvirring
Detta sker för personer som lever med Dissociativ identitetsstörning (DID) och Ospecificerat dissociativt syndrom (OSDD). Man kan känna en växling i medvetandegrad eller känslan av självet. Man lever med olika delpersonligheter som kan ha olika åldrar, minnen, känslor och roller. Man tappar tid eller känner sig sammedveten. Detta kallas också för strukturell dissociation och är inte samma sak som att dissociera och "bara" zona ut. Strukturell dissociation är längst ut till höger på den dissociativa skalan (om man då räknar att mild dissociation är längst till vänster.

Jag som lever med Dissociativ identitetsstörning upplever ofta dissociation av olika slag, oftast på daglig basis. Att dissociera är oerhört obehagligt och kommer ofta väldigt olägligt. Vi kan stänga ner och dissociera på nått sätt eller växla personlighet i princip när som helst. Det är ingenting vi kan kontrollera eller välja. Det är en traumarespons.

// Jonas