Jag är så sjukt nervös inför ljudbokssläppet. Tänk om jag inte läser tillräckligt bra, tänk om de små missarna bara stör och folk inte orkar lyssna... Jaja vi får väl se det som att det är en bra att vara lite nervös. Vi har iallafall gjort vårt bästa och det är första gången vi spelar in en ljudbok.

Idag känner jag mig okej, har gått en krispig promenad och varit på gymmet. Har inte tränat på över en vecka då vi var bortresta och sen vart både trött och lite småförkyld. Är fortfarande trött så ska nog lägga mig och vila efter att jag skrivit klart.

Har haft en lite småjobbig helg men idag känns lite bättre igen. Igår gjorde vi ett oförberett poddavsnitt. Jag, Moa och Anna (fast Moas mobil la av så det blev bara jag och Anna) pratade om Återhämtning. Blev väl sådär men får la duga när vi inte förberett nått. Återhämtning är oerhört viktigt när man är frisk men blir ännu viktigare om man lider av psykisk sjukdom. 

Vi brukar vara dåliga på att återhämta oss, ofta kör vi ända in i kaklet och sen rasar vi istället, och det är ju inte så smart... Men vi försöker bli bättre på återhämtning. Ha stunder eller dagar då vi inte har någonting planerat eller då vi gör sådant som ger oss energi. För oss är oftast en promenad återhämtning, det är få saker som ger mer lugn och ro än en fin skogspromenad. Återhämtning består av både nedvarvning och att göra saker man gillar (i lagom dos såklart) eller träffar någon som ger en energi.

 Saker vi gillar att göra för att varva ner och återhämta oss är:

• Pussla
• Sticka/ Virka
• Måla
• Läsa eller lyssna på en ljudbok
• Yoga
• Promenera m.m

Anna sa någonting så viktigt, att man ska ha prestationslös tid. Så oerhört viktigt att nedvarvningen och tankningen av energi blir prestationslöst, för så fort vi börjar prestera slutar vi återhämta oss.

Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya

Om en vecka, den 22 Oktober, kommer "Hon faller tungt" att släppas som ljudbok. Det känns så sjukt spännande. Äntligen är det dags!

För att fira har vi startat en bokutlottning på våra sociala medier. Vill du delta så gå in på våra sociala medier och klicka på inlägget från 15/10. (Jag har fäst inlägget överst).

Annars är jag trött, ångestfylld och ledsen just nu. Det känns jättespännande och kul med ljudboken men jag mår piss för är så sjukt trött. Idag har vi dessutom haft jätteont i kroppen och känner oss allmänt svullna. 

Polisen ringde förut. De har anmält läkaren som skrev ut mig i sommras för tjänstefel. Så sjukt bra! Och vi har anmält honom till IVO. Hoppas att något utav detta gör att läkare inom psykiatrin tänker till lite.

Min köksfläkt har börjat låta igen och nu värre än någonsin. Blir tokig! Orkar inte lyssna på skiten... Jag känner att vi varit dåliga på att uppdatera våra sociala medier och skriva här på sista tiden. Men har inte orkat... Har mest försökt att leva och må bra...

Allt gott till dig!

// Joy

Idag såg jag en artikel om DID i Uppsalatidningen (tror jag det var). Kunde tyvärr inte läsa den för den är låst men självfallet visar sig okunskapen och fördomarna i kommentarsfältet. Vi kunde läsa om hur våra upplevelser är falska, att diagnosen är ifrågasatt och en person jämförde DID med Quick-skandalen. Att en oerhört oprofessionell psykolog (eller vad hon nu var) både lurades och manipulerade Quick, var och är en skandal, men det har ingenting med DID att göra. Att DID är ifrågasatt är på grund av okunskap och gamla myter som ligger kvar sen FMSF (False Memory Syndrome Foundation) bildades och fanns. FMSF är grundat helt utan vetenskaplig evidens av några föräldrar i USA som blev anklagade av sina barn för att ha traumatiserat dem framförallt via sexuella övergrepp. (FMSF finns inte kvar längre då forskare slog hål på deras argument och visade på att de inte har någon som helst grund i vetenskap) De skrev iallafall "vetenskapliga" artiklar helt utan forskning och vetenskap och lyckades starta ryktet att man inte kan ha amnesi kring sina trauman. (Detta är exakt samma sak som Parental alienation, det är sällan en förälder använder sig av detta och forskning pekar på att det inte är legitimt att använda i vårdnadstvister, ändå sprids det och används i rättegångar...) Det finns inget som heter bortträgda minnen, de är inte bortträngda bara dolda av amnesi eller sparade på ett annat sätt i hjärnan en "normala" minnen. 

Att man inte kan ha amnesi kring trauman är felaktigt, vi kan bland annat läsa i Bessel van der Kolks vetenskapliga publikation Kroppen Håller Räkningen om hur forskning visat att personer med svåra trauman har amnesi kring händelsen/händelserna antingen helt eller delvis. I en studie (jag minns inga siffror just nu och har inte boken bredvid mig) av personer som kommit in till sjukhus efter våldtäkt och där man dokumenterade skador och så, så var det en hel del av dessa personerna som nått eller några år senare in mindes att de varit utsatta. Hjärnan har satt upp amnesiska barriärer och inte kunnat lagra minnet på ett normalt sätt. Normalt sett lagras närminnet i frontalloben och på natten, under REM-sömnen, flyttas minnena till långtidsminnet  längre bak (minns inte vad stället hette just nu). Vid trauma misslyckas denna förlyttning till långtids-lagringen och minnet fastnar. Det är detta som gör att PTSD utvecklas. Det är komplicerat och jag kan inte förklara allt här, dels för att jag inte riktigt kan just nu och dels för att jag inte förstår allt helt själv. Men ni fattar nog lite iallafall och att det är så oerhört komplicerat.

Studien som van der Kolk pekar på visade iallafall på att en ganska stor del av studiedeltagarna fick amnesi och PTSD. Vid långvarig traumatisering så utvecklas ofta komplex PTSD (cPTSD) och i vissa fall även dissociativa syndrom så som OSDD eller DID. Hur kan en person som varit med om dokumenterade sexuella övergrepp inte minnas vad hen varit med om?! För att det är så hjärnan gör för att orka med, för att kunna fungera vidare i vardagen och leva et liv. En riktig psykolog varken planterar eller uppmuntrar till att hitta "bortträngda" minnen, en riktig psykolog lägger inte orden i mun på sina patienter.

DID handlar inte om att man har trängt bort några minnen. DID är en traumadiagnos som bland annat innebär att man dissocierar mycket och ofta (att dissociera innebär att man kopplar bort sig från verkligheten på olika sätt), man upplever att man har flera personligheter och man har amnesi kring både vardag, nutid, dåtid och viktig personlig information. Dels har man amnesi kring trauman pga cPTSD i kombination med amnesi på grund av olika delpersonligheter. Många delpersonligheter kommunicerar inte med varandra och detta gör att DP1 inte kan minnas vad DP2 gjort osv. Olika delpersoner är som olika medvetandegrader. Du kan tänka som att du är med din kompis, sen gör kompisen något utan dig, då kan du inte minnas vad kompisen gjort och hen inte berättar det för dig.

Fördomar och gamla myter om DID förstör så oerhört mycket. Vi finns och våran verklighetsuppfattning och vårat liv är lika valit som någon annans. Det är fördomar som gör att vi som faktiskt lever med DID inte får rätt hjälp. Tyvärr har fördomar i kombination med fler och fler DID by proxy (att man fejkar DID) gjort att människor inte lär sig om vad det innebär att ha DID. DID är inte roligt och inte knasigt och handlar inte om att växla på komando och byta peruker och kläder. DID är en mestadels dold störning som innebär stort lidande för de som faktiskt lever med diagnosen. Att ständigt bli ifrågasatt och misstrodd är oerhört tröttsamt och ledsamt. 

Allt gott till dig!

// Joy

 Vi har haft några bra dagar och försökt njuta av dem. Idag har vi varit på vattengymnastik, det är så skönt för kroppen när man är i det varma vattnet, man får mindre ont.  

Vi har ofta ont i kroppen eller så känner vi inte delar av kroppen alls. Just nu har vi ont och har sökt hjälp på VCT så nu ska vi utredas för Fibromyalgi och eventuellt hEDS (står för hypermobilitetssyndrom eller edler danlos syndrom eller nått tror jag) för jag har tydligen överrörliga leder... Jag har sökt hjälp innan men får bara höra att det är psykosomatiskt eller att jag får leva med det... Det känns ju lättare att leva med det när man vet varför man har ont även fast det inte finns nått att göra åt det.

// Joy

I går firade vi min sons 15års dag. Det blev ett trevligt kalas med glada barn och nöjda vuxna och framför allt en nöjd och glad 15åring. Jag kan inte fatta att jag blev mamma för 15år sedan. Helt galet att tiden går så fort och jag är så sjukt stolt över min son.

Jag blir samtidigt sentimental och ledsen för att jag inte kunnat vara den mamman jag ville. När sonen var bara 4år blev jag sjuk och sen har det varit kaos i många år. Först nu (de sista två åren) har jag kommit ikapp mig något. Att min son ändå blivit den fantastiska, fina och empatiska killen han är, gör mig så stolt så jag kan spricka. 

När jag fick reda på att jag var oplanerat gravid så ville jag vara den bästa av mödrar, men liven blir inte alltid som man tänkt. Jag har alltid gjort mitt bästa, det är bara att det inte alltid är tillräckligt trots att man försöker. Jag har en hyffsat bra relation med min son, det som är synd är bara att man missar vardagen. Man missar små saker, som hur han vill ha sin smörgås eller vilka kompisar han hänger med eller vad han tycker är roligast just nu.

Att vara mamma är svårt i vanliga fall men det blir hundra gånger svårare när man samtidigt kämpar med en svår psykiatrisk diagnos... Det blir ett sånt dilemma.

Hoppas att du har en fin dag!

// Joy

Nu när vi ändå sitter uppe mitt i natten kan vi ju lika gärna passa på och skriva lite om DID och sömnproblem. Sömnproblem kallas även insomni och är vanligt när man lever med Dissociativ identitetsstörning. Insomni påverkar hela systemet på ett negativt sätt.

Sömn är oerhört viktigt för återhämtning, det är under sömnen som hjärnan får möjlighet att processa minnen och känslor samt återhämta sig och stabilicera våran sinnesstämning. Om man inte får tillräckligt med sömn så blir allt tyngre och svårare att hantera.

När man lever med Dissociativ identitetsstörning så påverkas inte bara en person, det påverkar hela systemet. Delpersonligheter blir mer lättriggade och oroliga. Växlingar kan bli svårare att hänga med i och kontrollera, vi växlar oftast oftare vilket blir svårt att hantera. Även sammedvetenhet känns lätt mer kaotiskt och svårhanterligt än annars.

När vi hamnar i insomni, framförallt när det håller i sig två eller fler dagar så påverkas alla i systemet. Delar blir oroligare, mer högljudda, mer svårgrundade och stresskänsligare. Det gör att vi får svårare att hantera vardagen med allt vad det innebär. Delar kan bli högljuddare och forsera fram medans andra känner sig bortskuffade. Vi dissocierar också mer och kraftigare än vanligt när vi är trötta och har sömnbrist.

Dissociationerna gör att vi känner oss mer frånkopplade från kroppen. Vi får svårare att hänga med och minnas saker. Antingen känner vi för mycket och har ont i kroppen eller så känner vi inte kroppen alls. Flashbacks och mardrömmar blir svårare och mer intensiva. Samt att våran sömnparalys och hallucinationer blir värre

Vad kan då hjälpa när man har insomni? För oss är det svårt att hitta rutiner som faktiskt hjälper men att ha lugnande kvällsrutiner och att jobba med grundande innan sänggående kan hjälpa. Man kan ha som rutin att skriva på kvällen (eller någon annan stund på dagen) så att alla delar får säga sitt. Vi har ofta på Harry Potter böckerna på kvällen eftersom vi upptäckt att vi blir lugnare av detta. 

Att ha insomni är inte samma sak som att vara trött. Att ha insomni påverkar som sagt hela systemet och gör att man måste kämpa mer än vanligt. Vi försöker alltid jobba med acceptans när vi inte sover och vi försöker ligga kvar i sängen så gott det går. Vi försöker hålla igång på dagen för att inte vända på dygnet men ibland behöver man vila lite eller ta det lugnt. 

Det är viktigt att komma ihåg att insomni är jobbigt för vem som helst oavsett om personen lever med psykisk ohälsa eller inte. Sömnbrist påverkar kropp, sinne och känslor och kan få det dagliga livet att kännas överväldigande. Det här inlägget är skrivet utifrån mitt perspektiv som lever med psykisk ohälsa och DID. 

Hoppas allt är bra med dig!

// Joy

De allra flesta med Dissociativ identitetsstörning har yngre delar. Att förstå varför man har yngre delar och att acceptera att de finns är viktigt. 

Yngre delar har minnen, känslor och erfarenheter från när trauman hände. De utvecklas för att skydda hjärnan och resten av systemet från traumaminnen. En yngre del är inte ett påhitt eller på lådsas, den är en riktig del av personligheten som bär på riktiga känslor och behov.

Hjärnan lagrar trauman annorlunda för barn, så dessa delar förblir "frusna" i de yngre ålderna. De kan se på världen utifrån ett barns perspektiv och kan därför tänka och agera som om de är i en viss ålder. Barndelar är en del i systemets överlevnadsstrategi och de utvecklades för att bära ohanterbar och överväldigande smärta när ingen annan kunde det. 

Det är viktigt att veta att de yngre delarna förtjänar samma respekt som andra delar. De behöver få finnas och få vara sig själva. De är inte rollspelade, de är riktiga. Olika yngre delar kan, precis som äldre delar, ha olika intressen, namn, vad de tycker om & inte, olika sätta att prata på och olika handstilar. Det är superviktigt att inte skamma en yngre del (eller någon annan äldre del heller) när hen är sig själv, en yngre del lever redan med mycket skam och behöver defenitivt inte skämmas för att de finns också. 

Hur bör man agera när en yngre del är framme? Prata med dem på deras nivå, på ett snällt sätt och ha tålamod. Försök att hålla vuxenproblem borta från den yngre delen förutom om det är nödvändigt att hen får informationen. Uppmuntra trygga lekar och kreativitet samt finns där som en trygghet. Beroende på vilken yngre del som är framme så kan det vara bra att ha ett öga på hen så att hen inte hittar på något som kan gå illa. 

Jag har ställt frågan om någon av barndelarna vill berätta lite om vad de tycker och tänker och har fått ett par svar. Frågan jag ställde var; Hur är det att vara yngre fast i en stor kropp och finns det någonting som du tycker är viktigt att folk känner till?

Ella, 6år.
Det är konstigt att vara knasig för jag ser inte ut som i spegeln. Jag blir ledsen för att jag inte får vara mig hela tiden. Ibland måste jag lådsas vara stor och det tycker jag är tråkigt och svårt. Jag älskar att hoppa i vattenpölar och måla och leka men jag får inte leka så ofta. Jag blev glad när jag fick en egen målarbok! Jag vill ha mera leksaker men det har jag inte fått. Jag blir ledsen när jag känner att jag inte får vara jag och de vuxna runt mig blir irriterade för att jag är framme. Det tycker jag är viktigt och jobbigt.

Judith, 10år.
Jag känner mig ofta rädd och äcklig och som att någon tänker skada mig. Jag gillar inte att vara i den stora kroppen för jag blir klumpig för mina armar och ben är längre än annars. Jag tycker det är roligt att sitta i Navet när vi är i stallet, jag gilla hästarna, de får mig att må bra. Jag gillar Harry Potter och Narnia, de är bra böcker. När jag inte mår bra gillar jag att måla det dåliga. Jag tycker inte om när vuxna tycker jag är jobbig eller att de rullar med ögonen och lämnar mig när jag är framme.

Jonas, 16år.
Jag tycker väl det är jobbigare att jag är i en mammakropp än i min egen kropp. Jag mår ofta dåligt och känner att jag inte kan vara mig själv för jag måste göra massor av tråkiga vuxensaker. Det är fett tråkigt! Jag gillar att spela spel, det får mig att inte känna mig dålig just då. Det känns som att många vuxna tror att jag är dålig och det gör mig ledsen. Jag ser mycket svart och vill ofta inte leva men jag gör det ändå, tyvärr. Jag tycker ofta det känns som att jag inte får finnas och det är skit.

Så det är oerhört viktigt, att du som läser detta tänker till när du bemöter en yngre del. Om du vet om att personen i fråga har Dissociativ identitetsstörning så var uppmärksam och skamma inte för att olika delar beter sig olika, det är redan tillräckligt jobbigt ändå. 

Allt gott!

// Freya och Jonas

Visste du att man kan få hallucinationer när man lever med komplex PTSD och DID?! Man kan få hallucinationer när man har DID men det är en skillnad mellan dessa hallucinationerna och psykotiska hallucinationer (som vid schizofreni).

Hallucinationer när man har cPTSD och DID härrör från trauman och orsakas av dissociation, flashbacks och extrem stress, inte från ett avbrott i verkligheten. 

Det finns olika typer av hallucinationer vid dissociation och cPTSD.

1. Somatiska hallucinationer
   Man får en känsla av att någon rör vid en, att man får ont på ställen där man t.ex hade ont när traumat uppstog eller att man känner sig iakttagen. 
   Detta är vanligt om man varit med om fysiskt eller sexuellt våld.
   Vi får ofta fysiska hallucinationer så som ont där vi skadats eller en känsla av att någon håller fast oss eller tar på oss.
   
   
2. Hörselhallucinationer
   Att man hör ljud, röster och viskningar som ofta är hotande, kritiska eller kränkande.
   Dessa beskrivs ofta som inre röster som känns externa och härrör från trauman och härmar ofta förövaren.
   Vi har hörselhallucinationer oftast i form av att våra delar pratar med oss eller kommenterar och kritiserar. Det händer även ibland att vi tycker oss höra någon i rummet eller en bit bort. 
   
   
3. Visuella hallucinationer
   Man ser flashbacks eller figurer ofta skuggiga och spöklika.
   För oss är det vanligt att vi ser skuggfigurer, framförallt när vi inte kan sova och lamporna är släckta. Det händer ofta när vi har sovit dåligt ett tag eller när vi dissocierar. Vi har även upplevt att möbler och saker rör på sig. Vi upplever också ofta sömnparalys, det innebär att vi inte kan röra oss men är semivakna och kan till exempel uppleva att någon står i rummet. Det är oerhört skrämmande.
   
   

Vad är det då som orsakar hallucinationerna?

- Dissociation
   Att känna sig bortkopplad från verkligheten och kroppen. En dissociation känns ofta drömlik och overklig.

- Flashbacks
   Kraftiga återupplevanden av trauman, ofta med sensoriska hallucinationer.

- Sömnbrist
   Mardrömmar och verkliga drömmar med hallucinationer, speciellt när man är hyperkänslig.

- Känslomässigt överväldigande
   Nervsystemet blir överstimmulerat och det kan trigga sensoriska vanföreställningar och hallucinationer.

Det är lätt att känna att man tappar bort sig själv, att man är galen men dessa hallucinationerna grundar sig oftast i trauman och inte psykos. Man har oftast medvetenheten att man vet att det inte är på riktigt men man upplever det som riktigt, vilket är den största skillnaden mellan dissociativa hallucinationer och psykotiska hallucinationer. 

Vi har rätt mycket problem med hallucinationer. Det kan vara stressande och skrämmande beroende på varför vi får det. Om vi till exempel inte sovit ordentligt på länge och vi är halvvakna så upplever vi mindre läskiga hallucinationer så som att saker rör på sig. Vid en flashback eller dissociation kan vi få skrämmande hallucinationer så som att vi känner att någon tar på oss eller att vi får ont på ställen vi fick ont på när övergreppen var och att vi hör våran förövares röst. Vi kan också se situationer spela som en film och uppleva att vi är där och då. Ofta när vi får svåra hallucinationer kan vi stänga ner och dissociera så pass att vi inte kan röra oss eller prata. 

Allt gott till dig!

// Freya

Jag är helt slut efter tre dagar i Stockholm. Det var tur att jag fick bo hos min kusin. Jag har nu läst in våran bok, Hon faller tungt. Jag var lite orolig att vi inte skulle hinna på tre dagar men vi hann precis. Jag är ju väldigt noggrann och nitisk plus väldigt torr i munnen (pga medicinerna), så vi liksom läste och lyssnade, raderade, läste och lyssnade, raderade osv. tills vi blev nöjda. Ändå lyckades vi inte hålla borta smackandet helt (det smackar när vi pratar och är torr i munnen) men de sa att de eventuellt kan få bort det lilla som är. Annars kändes det bra men nu är vi helt utslagen både psykiskt och fysiskt med huvudvärk och ont i kroppen. Vi har verkligen pressat oss till max för att få gjort detta.

Tågresan upp och ner gick jättebra, tåget var i tid och allt. Vi åkte tyst vagn, det är samma som 1:a klass förutom att man måste gå och hämta sitt kaffe själv. Vi behöver lugn och ro så mycket som möjligt för att klara att resa då resanet i sig gör oss stressad och orolig. Ju mindre påfrestning ju bättre. 

Jag håller på att redigera en film över äventyret till våran Youtube-kanal. 

Den 22:e Oktober släpps ljudboken. Det ska bli så spännande!

Här kommer några punkter med upplevelser vi har, ofta på daglig basis.

• Tappar vad jag håller på att säga, ofta pga snabba växlingar eller att någon i huvudet/NAVET stör.
• Tappar tid - Amnesi - Allt ifrån minuter till månader. Perioder som aldrig kommer tillbaks.
• Att jag känner mig osäker i mitt eget liv. Som om jag inte passar in någonstanns.
• Konstant tvivel på min egen realitet, dels pga egen misstro men också pga andras misstro.
• Intensiva traumaminnen, båda emotionella, bildliga och fysiska. Ofta känns det som att de inte tillhör mig.
• Att jag/vi har olika smakpreferenser, intressen, känsla av ålder och kön osv. Dessa flukterar under dagarna.
• Förändringar i handstil, rörelsemönster och sätt att prata på.
• När jag ser mig i en spegel men känner inte igen mig själv.
• Att inte minnas om jag ätit eller inte, sovit eller inte, gjort allt jag ska eller inte.
• Att tappa tid och hela konversationer, vem jag pratat med och vad vi pratat om pga amnesi.
• Hittar saker hemma som jag inte minns att jag köpt och får paket jag inte minns att jag beställt.
• Svårigheter att minnas vad jag ska göra.
• Känner mig osäker på vem jag är, vart jag är och vad jag gör.
• Måste maska vem som är framme och göra de sakerna som står på schemat, även fast jag inte tycker det är kul.
• Daglig rädsla över kontrollförlust, att inte minnas eller kunna kontrollera vad jag ska eller kommer göra.
• Nästintill ständigt kaos/ röra i huvudet/ NAVET, efterson alla inte tycker samma eller kommer överens.
• Sorg över att inte minnas saker jag borde minnas. Som stora delar av min barndom, min sons födelse och andra stora händelser.
• Rädslan för triggers som kan framkalla flashbacks av olika slag.
• Oro för att hamna i en dissociation där jag fastnar och inte kan röra mig eller prata.
• Oro/ rädsla för att "fel" delpersonlighet ska fronta. Som t.ex en barndel när vi är ute och gör någonting viktigt som kräver ett vuxet sinne.
• Känslan av konstant skam över den vi är och vad vi varit med om (även när vi inte minns det).
• Rädslan att en destruktiv del ska fronta och skada oss.
• Oro över att nästa depressiva episod skulle kunna bli våran sista.
• Smärtor i kroppen alternativt att vi inte känner kroppen alls. 
• Dissociationer och overklighetskänslor av olika slag.

Det var några av våra dagliga problem och orosmoment. Nästa vecka ska vi till Stockholm för att läsa in våran bok; Hon faller tungt. Det ska bli jättekul. Vi ska försöka film och fota så vi kan göra en youtube-video om det. Att resa är dock ett stort orosmoment för oss. Vi klarar inte stressen och när det är mycket folk. Har vi otur stänger vi ner och hamnar i dissociation, eller ja vi hamnar alltid i dissociation och overklighetskänslor men jag menar en såndär fast dissociation där vi inte kan röra oss. För att minska stressen har vi valt att åka i tyst vagn, så få intryck som möjligt är bra och när vi kommer till Stockholm möter våran kusin upp oss.

Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya och Jonas (sammedveten)

Ser alla delar ut som kroppen? Det enkla svaret är nej. Delarna ser olika ut i den inre världen kontra kroppens utseende. Vissa delar har ingen bestämd form medans andra ser sig själv tydligt.

Jag lät AI generera bilder utifrån hur några i systemet beskriver sig själva. Jag och Maraya ser till exempel oss själva som ålderslösa. Sarah är 11år och pratar i princip inte alls, hon sätter plåster över sin mun för hon inte får prata. Mörkret har ingen kropp utan är bara ett genomträngande mörker. Kaos är som hon låter, kaos. Hon har ingen direkt form. För mig är hon en tornado. Jonas är tonåring och har börjat vara framme rätt mycket, han hatar att göra alla vuxensaker så som städa, diska och tvätta. 

Jag känner mig annorlunda när jag är framme. I den inre världen är jag normal-lång (runt 1.70m) och har långt mörkt hår. Kroppen är mycket kortare än jag. Jag känner mig nästan lite gudalik om man utgår från asa-tron, typ som Freja där, det är därför jag kallar mig Freya.

Jag hörde en tjej med DID förklara det hela så bra. Jag ska försöka fömedla det här. Uppfattningen om hur vi ser ut blandas mellan traumapsykologi, neurobiologi och vår självuppfattning. Vår självuppfattning är inte heller slumpmässigt den är symbolisk. Hjärnan blandar ihop minnen, emotioner och identitet. Så en del som har vissa barn-minnen kan uppfatta sig som ett barn, en beskyddande del kan till exempel vara äldre och ålderslös också vidare. Genom hjärnskanningar har man kunnat se att olika delpersonligheter använder olika neuriska banor i hjärnan, så när en del frontar upplever den sig inte som kroppen, detta för att hjärnan tar sin information från en annan neurobana än vad den hade gjort om delpersonligheten hade upplevt sig lik kroppen. Det är också därför delar kan upplevas olika, ha olika rörelsemönster, handstilar och kroppsliga sensationer, för att hjärnan genererar en annan representation av kroppen. Delar upplever sig också som den roll de har i systemet.

Ur ett psykoanalytiskt perspektiv så är den inre upplevelsen av en delpersonlighet som drömsymboler. Det är en kombination av minnen, emotioner och omedvetenhet vilket innebär att psyket ger delen en inre mental kostym. Så det är komplicerat att förklara hur det kommer sig att olika delar ser olika ut i den inre världen. Alla delar hade nog svarat olika på den frågan. Men som svar på frågan kan man säga att delpersonligheterna aldrig skapades för att vara varandras kopior av varandra, det är mera som utsvävningar och utvecklingar utav jaget. Vi utvecklades för att ta hand om upplevelser och känslor som inte kunde hanteras utav en person och då har hjärnan gett oss möjlighten att skapa symbolik och skillnader mellan delarna. Så det är kort och gått svårt att förklara men detta är en teori/ förklaring.

Alla delar måste få finnas för alla delar bildar helheten, jaget. Men ibland är det svårt att acceptera alla delar, vissa delar kommer inte överens, vissa delar har en skev syn på hur man löser livets problem och vissa delar är bara en massa av känslor. Vissa delar är skrämmande för andra delar medans andra delar är beskyddande. För oss är vi så mycket större eller fler inuti kontra hur många som faktiskt kan eller får fronta.

Hoppas att ni blivit något klokare. Glöm inte att alla system är olika.

Allt Gott!

// Freya

Ibland får vi höra att; Alla har ju delar inuti, och det stämmer delvis. Alla har delar av sin personlighet. Att man tillexempel är professionell på jobbet, tramsig med sina barn och olika kompis beroende på vilka vänner man hänger med. Skillnaden mellan DID och vanliga delar av ens personlighet är att vid DID är man inte bara olika sidor av ens personlighet man har olika medvetandetillstånd. Mellan de olika medvetandena har man oftast amnesi, alltså minnesförlust. Den ena delen kan inte komma ihåg vad den andra har gjort eftersom den finns amnesiska barriärer mellan delarna, plus att det är rätt omöjligt att veta vad man gjort om man inte varit medveten. 

Med mycket jobb och nyfikenhet inför alla delarna kan man helt eller delvis montera ner amnesin mellan vissa delar och på så sätt få en bättre känsla av en helhet. Vissa delar kommer överens medans andra inte gör det, vilket självklart också ställer till problem. Antagonisterna i systemet kommer inte så bra överens och kanske inte vill dela erfarenheter eller ens kan då alla delar inte känner varandra. Så det är lite mera komplicerat när man lever med DID.

En annan sak är att alla dissocierar ibland och det betyder inte att man har DID. För det första är viss dissociation helt normalt, problemet är när det blir patologiskt men även det betyder inte att man har DID. Det finns flera dissociativa syndrom och DID är den svåraste formen. Vanlig dissociation är tillexempel att dagdrömma eller köra på rutin och helt plötsligt vara framme. Patologisk dissociation är tillexempel att känna sig bortkopplad från verkligheten mycket och ofta eller att helt plötsligt vara någon stanns och inte veta hur man kom dit eller vart man är.

Hoppas du har en bra dag!

// Joy

Vilket väder vi har det idag, så härligt. Vi passar på att njuta för från och med imorgon ska det vara kallare väder och regn. Trist men det behöver regna. Vi har gjort en ny youtube-video om saker som är bra att veta om Dissociativ identitetsstörning. Tänkte dra lite här också.

1. DID är en traumadiagnos, det är inte att vara uppmärksamhetssökande och det är inte heller en fluga (någonting som är tillfälligt populärt). Fall av DID har skrivits ner så långt bak som slutet av 1500-talet och orsakas utav lågvariga trauman innan åldern 9-12år, då våran personlighet utvecklas. DID utvecklas för att man ska överleva, inte för att manipilera eller underhålla människor och det är absolut inte kul eller knasigt att leva med.

2. Vi vet inte exakt hur många delar vi har och det är helt ok. Många med DID vet inte hur många delpersonligheter eller fragment man lever med.

3. När man lever med DID växlar man inte humör, man växlar medvetande. En annan del, med egna namn, åldrar, kön, intressen ocksåvidare, tar över medvetandet och kroppen. Detta leder oftast till amnesi för andra delar/ medvetanden.

4. Amnesi innebär inte alltid total blackout. Ibland är det mera som hjärndimma, tidsförlust eller att man ser på sig själv som utifrån.

5. Vi kan inte välja vem som ska fronta (vilket medvetande som ska vara framme). Oftast triggas någon del fram på grund av yttre eller inre stimuli men alla växlingar är inte på grund av triggers, ibland växlar man bara och ibland kan det vara på grund av överstimmulans eller trötthet  eller för att man ska göra en viss aktivitet eller träffa en viss kompis.

6. Vi vaknar inte på morgonen och tänker att vi ska vara 6år gammal. Vi vaknar utan att veta vem som ska fronta eller vad vi ska göra under dagen. Ofta måste vi lokalisera oss, kolla MemoPlannern och lite så, för att veta vad som händer under dagen.

7. Alla med DID ser olika ut när man växlar eftersom alla är olika. Växlingar är oftast omärkbara och ibland är de intensiva, men alla växlingar är riktiga hur de än ser ut. Du kommer med största sannorlighet inte upptäcka 90% av växlingarna hos någon med DID.

8. Många med DID har barndelar och de existerar för att riktigt hemska saker hände när de var små. Det är viktigt att bemöta barndelar på den nivån de är.

9. Att vara ett Dissociativt system gör oss inte farligare än andra människor. Faktum är att vi löper större risk att skada oss själva än andra. Så snälla, sluta tro att vi är som filmerna från Hollywood.

10. Ibland vet vi inte vem som frontar, det betyder inte att vi fakear, det betyder att vi är dissocierade eller blandade.

11. Ett Dissociativt system måste inte integreras för att vara giltigt. Vissa system vill ha fussion (att alla delar blir till en) medans andra är nöjda med att ha ett funktionellt system med ingen eller mindre amnesi. Båda är helt ok.

12. En annan sak som är bra att veta är att vi kan fungera. Ja, DID gör oss handikappade på många sätt men vissa med DID kan ha barn, intressen, skriva böcker och till och med jobba. Vad DID gör med oss är att vi inte alltid har åtkomst till att kunna göra detta eftersom DID hindrar oss, det beror mest på att växlingar, amnesi och dissociation kan komma ivägen.

13. Du kan inte upptäcka att någon har DID genom hur de klär sig, för sig eller pratar. Vi är inga steriotyper utan vanligt olika människor med olika sätt att vara på. Vissa system är högljudda medans andra är tysta, vissa är extremt bra på att dölja sin DID medans andra inte är det. DID är designat för att vara covert, inte overt (även fast det finns overta system), för att ingen ska märka att man lever med DID.

14. Du behöver inte förstå DID för att respektera oss som lever med syndromet. Var gärna nyfiken och frågvis, det uppskattar vi. Alla med DID är olika och vi upplever syndromet på olika sätt, alltså kan vi har olika symptom men samma diagnos.

Det var några punkter med saker som vi känner är viktiga att känna till. Har du några frågor så tveka inte att ställa dem så ska vi försöka svara.

Allt gott till dig!

// Freya

Hon som skulle läsa in min bok har hoppat av (vilket gör att ljudboken inte kan komma ut 20e augusti som tänkt) och det fanns inga uppläsare lediga förräns långt fram, så lösningsinriktade jag erbjöd att vi kan åka upp och läsa in boken själva. Så nu ska vi till Stockholm i september, känns både kul och spännande. Det kommer säkert bli jobbigt att läsa också, vi får försöka förbereda oss så mycket vi kan. Vi kommer att bo hos våran kusin, vilket också känns kul då vi inte sets på jättelänge. Nytt utgivningsdatum är 10 oktober 2025.

Igår spelade vi in en podcast. Det var Hedvig från "Allt vi är" - poddcast som kontaktade oss och frågade om hon kunde intervjua oss. Vi kollade upp podden och den är riktigt bra. Hon intervjuar personer och vill sprida kunskap, så vi sa ja. Det var en jättetrevlig intervju, vi tappade tråden en del så stackars Hedvig fick påminna oss men förutom det gick det jättebra. Jag kommer lägga länken till intervjun när den kommer upp.

Vi har varit hos arbetsterapeuten och fått en ortos till tummen då vi fått en seninflammation vid tumbasen. Den ska sitta på dygnet runt för att vi inte ska kunna göra rörelsena som gör att det inte läker.

Vi är rätt dissociativ nu på eftermiddagen. Hatar känslan av att det finns en barriär mellan mig och världen, ett avstånd liksom. Bara detta lilla inlägg har tagit jättelång tid att skriva.