Jag är så oerhört trött på debatten om "bortträngda minnen". Nu i samband med allt tjaffs om Lundell och SVT dokumentären Hatet så kommer alla självutnämnda experter igång på nätet... Det blir som två läger och båda hävdar att de har rätt och att forskningen styrker just dem. Jag är så trött på att hela tiden bli invaliderad och i princip tillsagd att jag inte kan eller får existera. För det är vad alla dessa experter förmedlar, att jag inte kan finnas för att "forskning" säger att man inte kan förtränga minnen. Men detta stämmer inte, under det senaste seklet har det publicerats hundratals vetenskapliga artiklar som förklarar hur och varför hjärnan dissocierar bort svåra traumatiska minnen. Minnet är inte borta och försvunnet, det är helt enkelt hjärnan som dissocierat kring minnet för att kunna fungera i vardagen.

I DSM-III (1980) erkändes existensen av minnesförlust efter traumatiska händelser. Diagnosen kallas Dissociativ Amnesi. Kriterierna för Dissociativ Amnesi är bland annat; "... en oförmåga att återkalla viktig personlig information, vanligtvis av traumatisk och stressrelaterad natur, som är allt för omfattande för att kunna förklaras som normal glömska." Minnesförlust har funnits som kriterie i diagnosen PTSD ända sedan diagnosen introducerades. 

I Bessel van der Kolks bok, Kroppen håller räkningen, får vi en omfattande bild av fenomenet amnesi. En sociolog och kriminolog vid namn Linda Meyer Williams gjorde en sudie som inleddes tidigt 70-tal. Hon intervjuade 206 flickor i tio- till tovårsåldern som kommit till sjukhuset efter att ha utsatts för sexuella övergrepp. Konsekvenserna av övergreppen dokumenterades i sjukhusets journaler och i Linda Meyer Williams dokument från intervjuerna. Sjutton år senare lyckades Williams spåra upp 136 av dessa barn, som då var vuxna kvinnor och hon gjorde uppföljande intervjuer. Drygt en tredjedel av kvinnorna (38%) mindes inte de övergrepp som fanns dokumenterade i deras journaler, medans femton kvinnor (12%) sa att de aldrig varit utsatta för övergrepp som barn. Över två tredjedelar (68%) uppgav att de varit utsatta för andra sexuella övergrepp i barndomen (utöver de som dokumenterats i deras journaler). Studien visade att sannorlikheten för att utveckla amnesi kring sexuella övergrepp var större ju yngre barnet var vid övergreppen. Vidare undersökte studien också tillförlitligheten vad gäller återupptäckta minnen. Var tionde kvinna i uppföljningen (16%) sa sig ha glömt övergreppen vid någon tidpunkt i det förflutna, men senare kommit ihåg vad som hänt. I jämförelse med de kvinnorna som hade kommit ihåg övergreppen så var de som inte mindes yngre när övergreppen begicks samt att de i mindre utsträckning fått hjälp och stöttning från sina mammor. Williams fastslog också att de återupptäckta minnena var ungefär lika precisa som de som aldrig gått förlorade. Alla kvinnornas minnesbilder var exakta gällande händelsens centrala fakta, men ingen av deras berättelser stämde överens med alla detaljer som stog i deras journaler.

Williams upptäckter har stöd i nyare neurovetenskaplig forskning som visar att minnen som är bortträngda har en benägenhet att återvända till minnesbanken något modifierade. Så länge ett minne är otillgängligt, är det omöjligt för tankeverksamheten att förändra det. Men så snart en historia börjar bli berättad, i synnerhet om den berättas flera gånger, så förändras den. Själva berättandet förändrar berättelsen. Medvetenheten kan inte hindras från att skapa en mening utifrån vad det vet, och den meningen vi skapar i vårt liv förändrar hur och vad vi minns. Den befintliga evidensen för att traumatiska händelser kan glömmas och sedan komma upp till ytan igen flera år senare är omfattande.

Bessel van der Kolk skriver att ändå gick närmare hundra ansedda minnesforskare från flera länder och satte sitt anseende på spel när de gick ut och sa att forskning kring minnet och bortträngda minnen var skräpvetenskap för att man inte kunde utföra studierna i ett laboratorium. En annan tradition inom minnesforskning är att säga att ögonvittnens vittnesuppgifter inte är tillförlitliga. Det är viktigt att se denna aspekten också eftersom det ifrågasätter den förhörsteckninken som poliser och domstolar oftast använder. Grejen är att det är en stor skillnad på vanligt minne och traumaminne. Det fundamentala problemet är att experiment i laboratorium inte kan anses likvärdiga med de tillstånd under vilka traumatiska minnen har skapats. Skräcken och hjälplösheten som utvecklar PTSD går inte att återskapa i ett laboratorium. vad der Kolk menar på att om man vill studera ett traumatiskt minne så måste vi studera minnesbilderna hos personer som blivit traumatiserade i verkligheten. 

van der Kolk mfl. fann två överordnande skillnader mellan hur människor talade om positiva minnen respektive traumatiska upplevelser. Dessa var; Hur minnena är organiserade och Personens fysiska reaktion på minnena. Ett vanligt minne var oftast sammanhängande med en början, mitten och ett slut, utan perioder av amnesi. De traumatiska minnerna däremot är oftast fragmenterade och röriga med vissa detaljer tydliga, så som hur det luktade eller hur gardinen såg ut, men de kunde inte återge tidslinjen i händelsen och andra viktiga detaljer. De traumatiserandes minnen kom mer som bilder, fysiska sensationer och intensiva känslor. van der Kolk menar att hans studie och studierna som Janet gjorde hundra år tidigare bevisar att traumatiska minnen skiljer sig på ett avgörande sätt från vanliga minnen och berättelser från förr. De är dissocierade: de olika kroppssensationerna som trängde upp i hjärnan vid den traumatiska händelsens inträffande är inte ordentligt sammanfogade till en berättelse, ett stycke i en självbiografi. van der Kolk visar också på att återkallandet av minnen av traumatiska händelser med alla dess tillhörande affekter inte nödvändigtvis löser upp traumatiseringen. Hans forskning stöder inte tanken på att språket kan vara substitut för handling och att exponeringsterapier så som KBT inte ger resultat hos svårt traumatiserade med PTSD. Majoriteten av patienterna som behandlats med sådana metoder fortsätter att ha allvarliga PTSD-symptom tre månader efter avslutad behandling. Här känner jag också att det är oerhört viktigt att traumaforskningen sprids. Vi har haft DBT (Liknar KBT) som inte gav oss ett dugg. Efter att detta inte gett det resultat sjukvården ville se så sa man att vi var behandlingsresistent... det istället för att försöka hitta vad som faktiskt fungerar för oss och andra svårt traumatiserade.

Vad vill jag då säga med detta? Jo det är komplicerat men att hävda att minnen inte kan dissocieras bort för att sedan komma upp till ytan många år senare är ren och skär felaktighet. Massor av forskning pekar på detta. Så nu har vi fått hävda oss lite... är som sagt trött på att bli gaslightad att mina minnen och upplevelser är felaktiga. Men det är viktigt att personer runt den traumatiserade inte lägger ord i munnen på hen. Polis och barnahus och domstolar måste verkligen se över hur de intervjuar offer och vittnen. Men det är en helt annan diskussion...

Allt gott till dig!

// Freya

Igår bakade vi saffransmunkar med vit chokladfyllning. De blev jättegoda, resten ska vi ha till jul hos mormor. Tog det vanliga saffransbullar reseptet på Ica och blandade hackad vit choklad med vaniljpulver, lite floursocker och smält smör. 

Vi har äntligen fått besked att vi får färdtjänst i nya kommunen men det blev som vi trodde, 10ggr dyrare. Helt sjukt! Det känns skit och begränsande för vi kommer inte kunna hälsa på familj och vänner som innan. Nu låter det som att vi åkt jättemycket, vilket inte stämmer, vi har åkt i snitt kanske 1-2ggr på en månad, vissa månader inget alls. Nu kan vi inte åka alls vissa månader, som tillexempel när högkostnadsskyddet för medicin och sjukvård går ut, vilket de gör till våren. Då kommer vi ha medicinutgifter på multum plus sjukvårdskostnad när vi ska till sjukhuset, kurator eller läkare. Vi la ut en video om detta med färdtjänst och fick mestadels fin respons, så det var bra. Vi har sökt merkostnadsersättning och hoppas på att få det, då lättar det ekonomiska trycket och vi kan hälsa på folk. Fatta hur isolerad vi kommer bli annars... 

Annars är vi rätt låga och stressade inför julen. Det kommer bli mysigt och kul, men samtidigt så kommer vi vara många hos mormor och då kan det bli svårt att komma undan om man behöver vara själv. Det känns oroligt med dissociationer och växlingar... men det går säkert bra. 

Vi hade läkarsamtal med våran ordinarie psykiatriker (sen 2015) och det gick bra. Hon är kanon och det är skönt. Jag hoppas bara hon är kvar många mer år... hon börjar bli till åren så är lite orolig så hon inte går i pension snart...

Gud vad jag gnäller idag. Försöker att hålla oss positiv med det mesta men ibland är det svårt. Idag har jag pratat med mormor och min ena bästa kompis J. Det är alltid mysigt att prata med dem. Vi ringer mormor varje dag (nästan iallafall) och kollar så hon mår bra. Det är lite coolt att hon blir 95år i februari. Mormor betyder allt för oss. 

Glöm inte att just du är viktig! Även fast det inte alltid känns så just nu så är du det. Och, det blir bättre. Livet går upp och ner men det blir bättre. (Vi är själv dålig på att komma ihåg detta...)

// Freya

Vad är dissociation?
Dissociation betyder; Att koppla bort sig från sina tankar, känslor, minnen eller sin identitetskänsla. Oftast sker dissociation som en överlevnadsmekanism vid stark stress eller trauma. Verkligheten känns overklig och avlägsen. Dissociation är en mental process som involverar att separera upplevelser från medvetandet.

Varför sker då dissociation? Det är ett skydd för hjärnan mot överväldigande känslor, särskillt vid svåra trauman. Hjärnan kopplar bort det obehagliga för att klara av att hantera den traumatiska situationen.

Dissociation är inte samma sak som psykos (psykos kan man bland annat få när man lever med diagnosen schizofreni). Dissociation är en normal mänsklig reaktion när man upplever stark stress eller trauma men blir ett problem när dissociationen blir patologisk, alltså sjuklig och man dissocierar så ofta och mycket att det blir ett problem i vardagen. 

Mild dissociation
Man kan säga att dissociation finns i ett spektrum. All dissociation är inte på grund av trauma. Mild dissociation är helt normalt och kallas ofta att man dagdrömmer. Man fastnar i sina tankar och kan till exempel missa delar av en konversation. Detta händer alla ibland, men för någon som är traumatiserad, kan zona ut bli mer intensiv och ske oftare och blir där med ett problem.

Man kan till exempel hamna i dissociation när man reser en väg man ofta åker. Man kör bil och helt plötsligt kommer man på att man inte vet hur man tog sig från punt A till punkt B. Man har då kört på autopilot och minns inte delar av resan. Man kan göra sysslor, så som städa men inte komma ihåg detaljer från när man städade. Din kropp fungerar men ditt medvetande är inte helt med. Ofta händer detta vid stark stress, överväldigande känslor eller trötthet.

Förutom mild dissociation och att hamna i autopilot så finns det flera andra sorters dissociation. 

Depersonalisation
Depersonalisation är när man känner att man kopplar bort sig från sig själv. Man kan känna det som att man ser sig själv som utifrån sin kropp. Man kan känna sig som en robot, overklig eller som att det inte än en själv som gör någonting. Kroppen känns avtrubbad eller som långt ifrån. Det är en skrämmande upplevelse men är en respons på stark stress och att man känner sig överväldigad. Man är inte galen men man känner sig ofta som det.

Derealisation
Derealisation är när världen känns bortkopplad. Man kan känna det som att ens omgivning är orealistisk, drömlik, dimmig eller som på distans. Ljud kan kännas avtrubbade eller för skarpa. Synen kan bli förvriden, som om man tittar på avstånd eller genom en tunnel. Det är kroppens försvar.

Emotionellt avtrubbad
När man känner sig emotionellt avtrubbad så är det svårare eller omöjligt att känna sina känslor. Man kan få en känsla av att vara emotionellt tom och det kan bli svårare att känna samhörighet med andra. Detta händer ofta efter ett trauma eller när hela systemet är överväldigat.

Dissociativ fuge
Innebär att man kan tappa vem man är och vart man ska, vilket gör att man kan vandra eller resa iväg utan att ha ett mål och utan att ha med sig viktiga saker så som nycklar, plånbok eller till och med skor och jacka. 

Dissociativ stupor/ Frysreaktion
Man känner sig frusen (inte kall uten stel) i sin egen kropp. Man kan inte prata eller röra sig ordentligt. Hjäran kan kännas tom och trög. Vid stupor slutar man ofta reagera på stimulans så som ljud, ljus och beröring. Det händer ofta att vi inte reagerar på smärtstimulering. Detta sker vid överväldigande känslor, kroppen går in i skyddsläge. Dett händer hos många överlevare till komplext trauma.

Identitetsförvirring
Detta sker för personer som lever med Dissociativ identitetsstörning (DID) och Ospecificerat dissociativt syndrom (OSDD). Man kan känna en växling i medvetandegrad eller känslan av självet. Man lever med olika delpersonligheter som kan ha olika åldrar, minnen, känslor och roller. Man tappar tid eller känner sig sammedveten. Detta kallas också för strukturell dissociation och är inte samma sak som att dissociera och "bara" zona ut. Strukturell dissociation är längst ut till höger på den dissociativa skalan (om man då räknar att mild dissociation är längst till vänster.

Jag som lever med Dissociativ identitetsstörning upplever ofta dissociation av olika slag, oftast på daglig basis. Att dissociera är oerhört obehagligt och kommer ofta väldigt olägligt. Vi kan stänga ner och dissociera på nått sätt eller växla personlighet i princip när som helst. Det är ingenting vi kan kontrollera eller välja. Det är en traumarespons.

// Jonas

När man lever med dissociativ identitetsstörning måste man ständigt försöka acceptera läget man är i. Man är helt maktlös i mellanåt och kan inget annat än att hänga med. Vi kan inte förhindra en växling eller välja vem som frontar. Med detta kommer ofta ångest och oro eftersom man maktlöst kan titta på när någon annan del gör någonting som man inte alls vill att vi gör.

Vad många inte förstår är att växla inte är ett val. Ibland är det traumadrivet, alltså att man växlar för att någonting triggar fram ett traumaminne/ en flashback. Ibland är en växling automatisk och ibland växlar man så snabbt att man inte har tid att reagera. En växling kan också ta lång tid, då kan man känna sig mixad och dimmig.

Jag blir ofta stressad och orolig när jag känner att någon annan närmar sig fronten, mycket på grund av maktlösheten och kontrollförlusten. Jag får ångest, mina tankar blir blandade med någon annans och kroppen känns som på avstånd. Allt jag kan göra när jag känner att en växling är på gång är att hoppas att den andra inte förvärrar situationen vi är i eller att vi hamnar i en farlig situation. Vissa delar stressar mig mera än andra. Vissa delar är trygga och logiska medans andra är röriga och panikartade. Vissa delar kan bli rent av farliga då de kan skada oss på olika sätt.

Ibland gör delar saker som jag absolut inte vill. Vissa äter sämre; är ätstörda, vissa kan som nämnt självskada eller rent av vara suicidala, vissa delar kan bestämma saker som vi andra inte alls är med på och vissa kan säga och göra saker som tillexempel jag aldrig skulle. Efteråt måste någon annan del (till exempel jag) städa upp efter den som ställt till det. Då kommer vi in på ämnet ansvar och framförallt att hela systemet tar ansvar för vad vi gör. Delar kan visserligen, men borde inte skylla på varandra. Det är allas ansvar vad vi gör och ställer till med. Detta är ju ett problem då jag ofta inte kommer ihåg vad som hänt när en annan del varit framme, så till vida att jag inte varit sammedveten, alltså observerat den som frontar i NAVET.

Det vi kan göra för att minska problemen är att försöka kommunicera med varandra. Att till exempel försöka överlägga tillsammans istället för att en tar ett snabbt beslut själv. Att de som kan och vet förklarar varför det är farligt eller inte bra, för de som inte har den kompetensen. Delar gör inte olika för att jävlas, de försöker inte ignorera alla andra delar. De har helt enkelt inte tillgång till samma verktyg som andra delar. De kanske inte känner till andra delar eller att de fortfarande lever i trauma och sitter fast i överlevnad eller att de inte haft terapi för de har aldrig frontat när vi har terapi.

Ni som läst bloggen vet att vi ofta fått höra att vi bara ska "ta fram den riktiga Joy" eller att man bara vill prata med en viss del och andra delar får inte fronta... Detta är oerhört invaliderande. Om vi hade kunnat välja vem som frontar eller när vi växlar, så hade vi gjort detta, men det är inte så Dissociativ identitetsstörning fungerar. Speciellt inte när det är små delar som frontar eller delar som är fast i traumatid. När en ledsen, deprimerad eller suicidal del frontar behöver de inte höra att de inte är välkomna, de behöver mötas med medlidande och tålamod.

Att växla och fronta efter att en annan del frontat och ställt till det är skamfyllt och förvirrande. Man kommer inte ihåg konversationer man haft eller beslut man tog eller har haft beteenden man inte ville ha. Man blir överrumplad och känner sig skyldig, man måste lägga ett pussel för att förstå och man måste ta ansvar även fast man inte frontade just då.

Varför händer då detta?! Det handlar inte om att vara utom kontroll. Det handlar om en hjärna som är uppbyggd i försvar med delar som har olika nivåer av medvetande samt att traumaresponserna är starkare än logiken. Det dissociativa systemet gör precis vad det ska, det är bara att i nutid så är inte traumaresponserna nödvändiga längre men att lära om är svårt och tar tid.

För oss är det som svårast när en dysfunktionell del frontar. Trots att vi internt försöker förklara varför något inte är en bra idé eller försöker lugna delen att det inte är någon fara, så lyssnar inte den frontande delen. För mig är detta skrämmande och jag känner kontrollförlust vilket gör mig och flera andra delar stressade, oroliga och ångestfyllda. Att läka handlar inte om perfektion och kontroll utan att bygga upp en kommunikation mellan delar och på så sätt kunna bygga förtroende och trygghet. Även mellan delar som inte varit med i terapin.

Jag eller vi försöker bygga kommunikation men det är så oerhört svårt. Just nu känns livet kaotiskt och jag hatar känslan av kontrollförlust men det är bara att försöka acceptera läget.

Nu i helgen var vi hos våran bästa kompis och hälsade på. Vi gick på Universeum. Torsdag eftermiddag var ett utmärkt val, det var inte mycket folk så vi kunde bara ta det lugnt och njuta. Vi gav våran bästis son ett årskort där i 6års present. Det var tre hektiska men roliga dagar, vi kände oss dissociativa en hel del men det gick bra ändå. Våran bästa kompis vet om våran diagnos och är väldigt stöttande, så hos henne känner vi oss alltid välkomna och accepterade som hela oss. 

Julen närmar sig med stormsteg, vi kommer bli många hos mormor. Det blir kul men vi stålsätter oss också. Vi blir lätt trötta och dissociativa men så länge vi kan gå undan i stunder och vila så brukar det fungera.

Hoppas allt är bra med dig!

// Freya 

Idag pratade vi med färdtjänsthandläggaren igen och fick våra farhågor bekräftade. Här har de olika kommunerna gått ihop och utvidgat färdtjänstområdet med resultatet att resorna blir dyrare. Att åka till mormor kommer kosta 1000kr tur och retur, att hälsa på bästis 700kr tur och retur och att åka till pappa 700kr tur och retur... Är detta rimligt?? För oss är det vansinne. Vi kommer bli totalt isolerade för vi kommer inte kunna betala dessa kostnaderna. Så just nu vet vi inte vad vi ska ta oss till... Är jätteledsen, ångestfylld och arg. Snacka om att sparka på dem som redan ligger ner!  Tidigare, med riksfärdtjänst, har vi betalat 130kr en väg till mormor...

Vad är liksom poängen med livet när man ändå inte kan leva ett liv... Att allt ska handla om att vända på kronorna eller inte kunna göra sakerna alls... 

Vi önskar att terapeuter kunde förstå att man inte bara kan behandla den delen som de anser är den genuina eller grunddelen. För oss just nu så känns det inte som att vi har en grunddel (men detta är väldigt individuellt. Vissa upplever att de har en grund). Vem som frontar mest varierar med mående och situation. Man kan inte bli bättre genom att bara en del blir lyssnad på. Den som frontar mest är inte nödvändigtvis den som mår sämst eller har traumatiska minnen och det är ju framförallt de traumatiserade delarna som behöver terapi... men även de andra delarna för att skapa samarbete i systemet.

Man kan inte lägga bördan om att ta hand om och fixa alla andra delar på en eller två delar. Ingen del ska behöva känna den pressen. Det hjälper inte utan stjälper. Om en eller två delar får för mycket ansvar så kommer det bara resultera i att hela systemet går in i väggen och framförallt att den/de delarna inte orkar. Den/de delarna har också känslor och trytande ork. Alla delar behöver få stöttning och terapi, inte få ansvar kastandes på sig. DID  handlar inte om att kontrollera och förtränga delar. Det handlar om att få samarbete i systemet.

Många delar (de flesta i vårt system iallafall) är EP-delar. Det innebär att de flesta av dem inte kan fronta själva och skulle någon av dem råka göra det så fungerar vi inte alls just då. De kan påverka inuti på olika sätt, så när vi säger att vi har 20+ delar så är det bara några som faktiskt fungerar i vardagen. Men bara för att det är en ANP-del så betyder inte det att den/de delarna ska ta allt ansvar för hela systemet. 

Detta är lite samma sak som vi pratade om i vårt förra inlägg. Alla delarna måste få finnas, även de dysfunktionella. Hos oss blir iallafall de flesta delarna sämre om de förträngs och ignoreras. Det skapar osämja inuti. Ingen människa vill känna sig ignorerad och osynlig. Vi kanske borde skriva ett brev till våran terapeut och till personalen på boendet om detta...

I helgen hade vi det tuft, vi dissocierade mycket och en av våra barndelar frontade med en tonårsdel som sammedveten. Personalen här är fantastisk men bara för att "Joy" inte frontade så sa man till exempel att man ville att Joy kom fram. Vi kan inte bestämma vem som kommer fram och Ella kände sig förbisedd och oönskad, vilket inte alls är bra. Det är som att vissa har fått för sig att några av oss inte får fronta eller existera. Personalen skulle bara veta hur ofta "Joy" inte frontar eller är i NAVET över huvud taget. För det mesta maskerar alla vem som är framme men vissa delar har svårt med detta, framförallt de yngsta delarna. Jonas (tonåring) är framme mycket just nu men det märks sällan för han anstränger sig för att göra alla de där vuxensakerna.  

Allt gott till dig!

// Freya 

Idag är det vackert vintrigt ute. Vi tog en lång promenad i skogen och är glad att vi valde overallen. Vi blev utskrivna i fredags, det har gått men mår fortfarande inte så bra. Bästis med sina två yngsta barn var här igår (söndag), det var en bra distraktion.

En grej vi ofta möts av är att man ignorerar våra delar, som att de inte finns. Många gånger får vi kommentaren; Men du vet väl att delarna inte är på riktigt... Jag vet inte riktigt hur vi ska reagera på detta bemötandet men en sak vet jag, att delarna inuti är jaget och att ignorera delarna, lådsas att de inte finns, funkar inte. Vid DID behövs kommunikation, inte ignorans och tystnad. Ett dissociativt system fungerar som bäst när alla delarna får vara här och blir erkända, till och med de arga, rädda och missförstådda delarna.

Ignorerade delar förvinner inte, istället drar de sig ofta tillbaka och förlorar tilltro. De blir lätt mer högljudda inuti eller frontar plötsligt. Många inuti hos oss blir ledsna och känner sig oönskade och fel. Detta hjälper inte delen/delarna att må bättre.

Ett problem som uppstår i systemet är att vi försöker hindra de "obekväma" delarna att fronta eftersom vi/jag är rädd för vad som ska hända när de frontar. Det kan bli farligt eller pinsamt eller väldigt fel. Men att ignorera dessa delarna är inte rätt väg att gå, tvärt om så blir det ofta värre. Vi/jag blir ofta jättestressad när vi känner oss dissociativ eller att någon annan är på väg att ta över (de gångerna vi känner av det). Jag är orolig för vad andra ska tycka och tänka om hur vi betéer oss. Ofta rädsla för att bli förlöjligad och inte tagen på allvar.

Vi jobbar jättemycket på vår inre kommunikation, det är jättesvårt, men vad vi lärt oss är att ignorans påverkar hela systemet. När vi ignorerar delar blir våran kommunikation sämre. De delarna som känner sig oönskade eller hatade blir oroliga och bittra. Det gör att de inte följer sånt vi kommit överens om i systemet, de blir arga, ledsna, besvikna och skamfylda. Det resulterar i att deras psykiatriska välmående försämras och om någon inuti mår dåligt så påverkar detta det övergripande psykiatriska måendet. Vi alla blir sämre, deprimerade och ångestfyllda. Hela systemet sjunker...

Alla delarna är sammankopplade på olika sätt, även de som har starka amnesiska barriärer mellan sig. En dels lidande påverkar hela kroppen, hela hjärnan, hela livet. Att ignorera delar får inte delarna att försvinna, det bara isolerar traumatiserade delar inuti hjärnan utan stöd och hjälp. Min poäng här är inte att alla delarna ska få löpa amok och göra vad de vill. Tanken är att kommunikationen och samarbetet ska fungera och att vi väljer vad vi ska göra osv. tillsammans. Att ingen del bara kör över en eller alla andra.

Vi får ofta höra att man vill prata med Joy, den "riktiga" Joy. Jag fattar att man säger detta i välmenande men ingen ska få välja vilken del som får lov att fronta och inte. Många delar blir oerhört ledsna och känner sig ännu mera fel. Hur hade du känt dig om någon sa till dig att de inte vill prata med dig? Eller att du är fel... Istället kan du försöka lära känna alla delarna med nyfikenhet och medkänsla. Alla delarna finns för att de har behövts eller behövs nu. Oftast triggas en del fram på olika sätt, ibland vet man inte vad som triggar, ibland bara växlar man. Men allra oftast är det någonting som triggar.

Delar som inte är säkra, till exempel delar som skadar oss på olika sätt, både fysiskt och psykiskt är inte dåliga. De är skadade, rädda, arga, förvirrade eller har traumatiska minnen som inte är behandlade och utredda. Vad dessa delar behöver är inte att bli undanskuffade och förminskade, de behöver bli sedda och få terapi. Nu har inte vi kommit så långt i allt detta, men vi möter ofta misstro och en attityd som om vi kunde välja vem som frontar och vi upplever detta som oerhört ohjälpsamt och invaliderande. När delar som är osäkra är framme behöver de stöttning och i vissa fall övervakning (i vårt fall, till exempel genom att vara på sjukhuset eller tätare tillsyner från personalen).

Så vad du kan göra är att acceptera oss alla. Att be oss i ett system att undantrycka vissa delar är samma sak som att uppmana oss att skada oss själva, fast inuti.

Om du vill hjälpa någon med DID så behöver du förstå, visa förståelse och intresse. Ett dissociativt system läker genom validering och att bli hörda. Ett dissociatiovt system läker genom att kunna vara nyfiken istället för rädd, genom att kommunikationen fungerar och att ALLA delar får ha en röst, även fast det de säger är svårt att höra.

Allt gott till dig!

// Freya

Imorgon är tanken att vi ska bli utskriven... Vi känner oss inte redo utan mår fortfarande jättedåligt. Ångesten är skyhög, vi dissocierar kraftigt och ofta och växlar hej vilt. Jag har stickat klart min tröja (se bilden) i ett försök att distrahera oss. 

Jag har dock haffat avdelningens fantastiska psykolog och vi har pratat en stund. Det kändes konstruktivt och givande. Jag berättade om våra delemman så får vi se vad som händer imorgon. Förmodligen skriver läkaren ut mig oavsett men ja, nu har vi försökt iallafall. Det blir så svårt när kunskapen kring mina problem inte finns och man inte ger oss en ny chans. Det känns som att vi alltid måste bevisa att vi är värda att få hjälpen... Att vi inte är önskade här på sjukhuset.

Igår var vi på permission hos bästa kompis vars son fyllde 6år. Så det blev lite tårtkalas också hann vi spela ett spel. Kvällen sen är ett stort svart hål men gissar att Ella eller Judith varit framme då en teckning är målad och det låg kläder och filtar på golvet. Jag hoppas att inte allt för många medpatienter tyckte jag var konstig.

Nu ska jag försöka hantera våran ångest med att sticka en mössa som passar till ylletröjan. Fick garn över och tänker att det är ju kul om de matchar (hur nu det stavas). Jag vill också passa på att tacka er för allt stöd ni ger mig både genom kommentarer och direktmeddelanden. Det betyder enormt mycket!

Hur mår du idag? 

Allt gott till dig!

// Freya

Livet blir sällan som man vill. Vi har ju dippat lite det sista, sovit dåligt och i huvudet är det kaos. Igår eftermiddag blev vi inlagda på slutenpsykiatrin igen. Blir nog här några dagar men det är bättre att åka in innan det blir riktigt illa. 

Det är ju så dumt när man lever med Dissociativ identitetsstörning, livet blir väldigt oförutsägbart och stökigt. Det är därför vi oftast är så noga med våra rutiner. Om det är stökigt både inuti och utanför så blir det superkaosigt...

Det blir rörigt eftersom vi växlar ofta och många rör sig in och ut i NAVET. När vi pratar om hur många delar vi har så låter det jättemycket, men faktum är att alla delarna inte är fullt utvecklade eller fungerar i vardagen. De allra flesta av våra delar är fragment och EP-delar. EP står för Emotionell del och de kan oftast inte fronta. De kan dock påverka ANP-delarna (De "Normala" delarna). En myt om DID är att alla delarna är väldigt olika varandra men så fungerar det inte. Iallafall inte i mitt system. Många delar liknar varandra och de flesta av de som är olika maskerar genom att härma varandra. De flesta av delarna är fragment och de kan ha en uppgift eller ett minne eller en känsla osv. Ett fragment kan inte fronta, tror jag iallafall, mina kan inte det. Där emot kan de starkt påverka den delen som frontar. Hoppas jag inte krånglar till det för mycket nu, för det är oerhört komplicerat. Så det är liksom som att fragment och EP-delar kan ta över inuti, i NAVET och då blir det svårt för den som frontar att koncentrera sig och veta vad som är hens tankar och känslor och vad som är en EP eller ett fragments input.

Vi ska iallafall försöka ta hand om oss och få styr på ett kaosigt NAV nu. Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya

Ljudbokssläppet började med världens elakaste kommentar, men förutom den verkar vi få rätt ok recentioner. Ligger på strax över 4 av 5 på Storytel. De andra ställena vet jag inte hur det går på för jag har bara Storytel. Det känns fortfarande nervöst men vi har gjort vårt bästa och kan inte göra mer än det.

Vi har beställt lite nya psykiatriböcker. Två av dem har kommit; Bältad av Maria Ingström och Deep Brain Reorientating av Anna Gerge. Det ska bli intressant att läsa dem. Jag har börjat läsa Bältad och känner igen mig i mycket.

Idag tänkte jag skriva lite om flashbacks. Flashbacks kan se olika ut. Man kan få flashbacks i form av:

• Visuella flashbacks
  Här kan till exempel en flashback spelas upp som en film. Man ser liksom vad som händer. Det kan vara att man ser det som att man upplever det själv eller som tredje person. Den visuella flashbacken kan också vara en hallucination. Framförallt kan vi se gestalter som liknar vår förövare, detta speciellt på natten när vi pendlar mellan vaken och sömn. 
  
  
• Auditativa (hörsel) flashbacks
  Här kan man höra ljud man upplevt vid den traumatiska händelsen. Det kan vara att någon pratar med en eller nått ljud man upplevde vid händelsen, till exempel musik. Det kan vara att det är auditativa röst- och ljudhalluciantioner eller att man hör ett ljud som påminner om det traumatiska och som sedan triggar flashbacks.
  
  
• Somatiska (kroppsliga) flashbacks
  Vid somatiska flashbacks kan man till exempel känna smärta som man kände under den traumatiska händelsen. Det är vanligt att man kan känna smärtor och obehag som om man är där man var då.
  
  
• Olfaktoriska (lukt) och Gustatoriska (smak) flashbacks
  Olfaktoriska och Gustatoriska flashbacks innebär att man kan känna lukter och smaker som påminner om övergrepp och trauman. Det kan vara att man inbillar sig att man känner en lukt som man kännt då men inte nu, och det kan också vara att man faktiskt känner en doft som påminner om då och det framkallar en flashback.
  
  
• Emotionella flashbaks
  Emotionella flashbacks är någonting vi ofta får. Det innebär att man kan få en känsla som kan vara helt annorlunda än man egentligen känner sig just då. Jag kan till exempel känna mig glad och lugn för att helt plötsligt bli attackerad av en känsla av rädsla eller sorg.

Alla sorters flashbacks är skrämmande och obehagliga. Vi har flashbacks på daglig basis, ofta orsakar de växlingar. De flesta flashbacksen är som ovälkomna intrång som alltid rör till det inuti. Det orsakar dissociationer och overklighetskänslor som är både jobbiga och svåra att hantera.

Det svåra med flashbacks är att hantera dem och inte fastna i dem. Vid en kraftig flashback fastnar man i dået, man kan tappa bort verkligheten helt. Det kan vara jättesvårt för någon utomstående att avbryta flashbacken och näst intill omöjligt för den som upplever det att själv avbryta utan hjälp. 

Det svåra är att identifiera att man har en flashback men när man väl lyckats med detta är det vikigt att försöka grunda sig. Man kan grunda sig genom att använda sig av sina sinnen. Man kan använda:

• Synen
  Man kan se sig om och säga vad man ser, eller hitta allt som är grönt eller räkna tavlor också vidare.
  
  
• Känsel
  Man kan ta på saker, textiler eller olika saker. Är det varmt eller kallt, är det lent eller grovt...
  
  
• Hörsel
  Lyssna efter ljud som finns runt omkring. Om man till exempel är ute så kan man notera bilens brummande och trädens sus. Det kan vara svårt att skilja mellan hörselhallucinationer och verkligheten, då kan det vara bättre att grunda sig men ett annat sinne.
  
  
• Lukt
  Försök känna omkringvarande dofter. En bra graj kan vara att välja två dofter och jämföra dem, till exempel mellan en parfymerad tvål och kaffe. Beskriv för dig själv hur dofterna skiljer sig och liknar varandra.
  
  
• Smak
  Det kan vara bra att smaka på någonting starkt. Till exempel stark mint, tabasco eller citron, detta för att väcka sinnena.

Det kan vara bra att fokusera i kroppen. Det kan vara jättesvårt att vara i kroppen när man varit med om vissa sorters trauman men det är bra att öva på för att kunnrklighetena grunda sig.

• Röra på sig
  Om man kan röra sig så ärdet bra att börja göra detta. Man kan fokusera på hur fötterna känns mot marken eller hur kroppen rör på sig eller hur det är att balancera.
  
  
• Kyla
  Använda kyla, så som en ispåse eller kylklamp på till exempel handleder eller nacke. Känslan av kyla kan hjälpa till att grunda en i nuet.
  
  
• Rösten
  Prata högt, beskriva vad som finns runt sig. Lever man med DID kan det vara bra att prata innåt och lugna delarna som är i affekt. 
  
  
•  Andningsövningar
  Att fokusera på andningen och andas långsamt in och ut kan också hjälpa till att grunda och lugna en.

Det är viktigt att söka hjälp. På sikt behövs ofta någon slags professionell hjälp och det kan också vara bra att kunna identifiera sina triggers (När de går att identifiera). Det är viktigt att jobba på att ha en bra livsstil med regelbunden motion och bra sömn- och kostvanor. Det kan också vara bra att skapa en krislåda med saker som kan hjälpa en grunda i verkligheten.

Vad kan man göra som anhörig?
Ibland kan det vara bra att som anhörig hjälpa till att grunda och avleda. Som anhörig kan du till exempel prata lugnande, förklara vilket år det är och att personen med flashbacks är trygg och säker. Det är viktigt att fråga innan man rör personen med flashbacks då detta kan förvärra flashbacksen. Det bästa är att ni gör upp en plan tillsammans innan flashbacks. Som en instruktion; "När jag får en flashback får du röra min arm och hålla min hand... Jag vill att du försöker styra mig med rösten och hjälpa mig grunda mig, genom att få mig att räkan saker i rummet eller lyssna efter ljud i nuet..." osv.

Det är oerhört svårt att bara kunna avbryta en flashback. Det kräver massor av arbete och framförallt så kan det funka ibland men ibland inte. För oss pendlar det oerhört beroende på mående, situation och hur stark flashbacken är.

Vi vet att gul saft/ dricka utlöser ett irrationellt beteende och flashbacks. Vi försöker verkligen jobba på detta men det är så svårt. Nu kan vi ibland hantera det lite grann (att vi inte springer åt andra hållet) om vi vet att det kommer vara gul dricka där vi är. Men om vi blir "attackerad" utan förvarning så kan vi reagera mycket kraftigt. Fobier och rädslor har inte alltid någon grund men när de har det blir det svårare att ta sig förbi det eftersom det rör upp så mycket mera än bara rädsla.

Hur brukar du göra när du får flashbacks? (Om du får det)

Allt gott till dig!

// Freya

Jag är så sjukt nervös inför ljudbokssläppet. Tänk om jag inte läser tillräckligt bra, tänk om de små missarna bara stör och folk inte orkar lyssna... Jaja vi får väl se det som att det är en bra att vara lite nervös. Vi har iallafall gjort vårt bästa och det är första gången vi spelar in en ljudbok.

Idag känner jag mig okej, har gått en krispig promenad och varit på gymmet. Har inte tränat på över en vecka då vi var bortresta och sen vart både trött och lite småförkyld. Är fortfarande trött så ska nog lägga mig och vila efter att jag skrivit klart.

Har haft en lite småjobbig helg men idag känns lite bättre igen. Igår gjorde vi ett oförberett poddavsnitt. Jag, Moa och Anna (fast Moas mobil la av så det blev bara jag och Anna) pratade om Återhämtning. Blev väl sådär men får la duga när vi inte förberett nått. Återhämtning är oerhört viktigt när man är frisk men blir ännu viktigare om man lider av psykisk sjukdom. 

Vi brukar vara dåliga på att återhämta oss, ofta kör vi ända in i kaklet och sen rasar vi istället, och det är ju inte så smart... Men vi försöker bli bättre på återhämtning. Ha stunder eller dagar då vi inte har någonting planerat eller då vi gör sådant som ger oss energi. För oss är oftast en promenad återhämtning, det är få saker som ger mer lugn och ro än en fin skogspromenad. Återhämtning består av både nedvarvning och att göra saker man gillar (i lagom dos såklart) eller träffar någon som ger en energi.

 Saker vi gillar att göra för att varva ner och återhämta oss är:

• Pussla
• Sticka/ Virka
• Måla
• Läsa eller lyssna på en ljudbok
• Yoga
• Promenera m.m

Anna sa någonting så viktigt, att man ska ha prestationslös tid. Så oerhört viktigt att nedvarvningen och tankningen av energi blir prestationslöst, för så fort vi börjar prestera slutar vi återhämta oss.

Hoppas att allt är bra med dig!

// Freya

Om en vecka, den 22 Oktober, kommer "Hon faller tungt" att släppas som ljudbok. Det känns så sjukt spännande. Äntligen är det dags!

För att fira har vi startat en bokutlottning på våra sociala medier. Vill du delta så gå in på våra sociala medier och klicka på inlägget från 15/10. (Jag har fäst inlägget överst).

Annars är jag trött, ångestfylld och ledsen just nu. Det känns jättespännande och kul med ljudboken men jag mår piss för är så sjukt trött. Idag har vi dessutom haft jätteont i kroppen och känner oss allmänt svullna. 

Polisen ringde förut. De har anmält läkaren som skrev ut mig i sommras för tjänstefel. Så sjukt bra! Och vi har anmält honom till IVO. Hoppas att något utav detta gör att läkare inom psykiatrin tänker till lite.

Min köksfläkt har börjat låta igen och nu värre än någonsin. Blir tokig! Orkar inte lyssna på skiten... Jag känner att vi varit dåliga på att uppdatera våra sociala medier och skriva här på sista tiden. Men har inte orkat... Har mest försökt att leva och må bra...

Allt gott till dig!

// Joy

Idag såg jag en artikel om DID i Uppsalatidningen (tror jag det var). Kunde tyvärr inte läsa den för den är låst men självfallet visar sig okunskapen och fördomarna i kommentarsfältet. Vi kunde läsa om hur våra upplevelser är falska, att diagnosen är ifrågasatt och en person jämförde DID med Quick-skandalen. Att en oerhört oprofessionell psykolog (eller vad hon nu var) både lurades och manipulerade Quick, var och är en skandal, men det har ingenting med DID att göra. Att DID är ifrågasatt är på grund av okunskap och gamla myter som ligger kvar sen FMSF (False Memory Syndrome Foundation) bildades och fanns. FMSF är grundat helt utan vetenskaplig evidens av några föräldrar i USA som blev anklagade av sina barn för att ha traumatiserat dem framförallt via sexuella övergrepp. (FMSF finns inte kvar längre då forskare slog hål på deras argument och visade på att de inte har någon som helst grund i vetenskap) De skrev iallafall "vetenskapliga" artiklar helt utan forskning och vetenskap och lyckades starta ryktet att man inte kan ha amnesi kring sina trauman. (Detta är exakt samma sak som Parental alienation, det är sällan en förälder använder sig av detta och forskning pekar på att det inte är legitimt att använda i vårdnadstvister, ändå sprids det och används i rättegångar...) Det finns inget som heter bortträgda minnen, de är inte bortträngda bara dolda av amnesi eller sparade på ett annat sätt i hjärnan en "normala" minnen. 

Att man inte kan ha amnesi kring trauman är felaktigt, vi kan bland annat läsa i Bessel van der Kolks vetenskapliga publikation Kroppen Håller Räkningen om hur forskning visat att personer med svåra trauman har amnesi kring händelsen/händelserna antingen helt eller delvis. I en studie (jag minns inga siffror just nu och har inte boken bredvid mig) av personer som kommit in till sjukhus efter våldtäkt och där man dokumenterade skador och så, så var det en hel del av dessa personerna som nått eller några år senare in mindes att de varit utsatta. Hjärnan har satt upp amnesiska barriärer och inte kunnat lagra minnet på ett normalt sätt. Normalt sett lagras närminnet i frontalloben och på natten, under REM-sömnen, flyttas minnena till långtidsminnet  längre bak (minns inte vad stället hette just nu). Vid trauma misslyckas denna förlyttning till långtids-lagringen och minnet fastnar. Det är detta som gör att PTSD utvecklas. Det är komplicerat och jag kan inte förklara allt här, dels för att jag inte riktigt kan just nu och dels för att jag inte förstår allt helt själv. Men ni fattar nog lite iallafall och att det är så oerhört komplicerat.

Studien som van der Kolk pekar på visade iallafall på att en ganska stor del av studiedeltagarna fick amnesi och PTSD. Vid långvarig traumatisering så utvecklas ofta komplex PTSD (cPTSD) och i vissa fall även dissociativa syndrom så som OSDD eller DID. Hur kan en person som varit med om dokumenterade sexuella övergrepp inte minnas vad hen varit med om?! För att det är så hjärnan gör för att orka med, för att kunna fungera vidare i vardagen och leva et liv. En riktig psykolog varken planterar eller uppmuntrar till att hitta "bortträngda" minnen, en riktig psykolog lägger inte orden i mun på sina patienter.

DID handlar inte om att man har trängt bort några minnen. DID är en traumadiagnos som bland annat innebär att man dissocierar mycket och ofta (att dissociera innebär att man kopplar bort sig från verkligheten på olika sätt), man upplever att man har flera personligheter och man har amnesi kring både vardag, nutid, dåtid och viktig personlig information. Dels har man amnesi kring trauman pga cPTSD i kombination med amnesi på grund av olika delpersonligheter. Många delpersonligheter kommunicerar inte med varandra och detta gör att DP1 inte kan minnas vad DP2 gjort osv. Olika delpersoner är som olika medvetandegrader. Du kan tänka som att du är med din kompis, sen gör kompisen något utan dig, då kan du inte minnas vad kompisen gjort och hen inte berättar det för dig.

Fördomar och gamla myter om DID förstör så oerhört mycket. Vi finns och våran verklighetsuppfattning och vårat liv är lika valit som någon annans. Det är fördomar som gör att vi som faktiskt lever med DID inte får rätt hjälp. Tyvärr har fördomar i kombination med fler och fler DID by proxy (att man fejkar DID) gjort att människor inte lär sig om vad det innebär att ha DID. DID är inte roligt och inte knasigt och handlar inte om att växla på komando och byta peruker och kläder. DID är en mestadels dold störning som innebär stort lidande för de som faktiskt lever med diagnosen. Att ständigt bli ifrågasatt och misstrodd är oerhört tröttsamt och ledsamt. 

Allt gott till dig!

// Joy

 Vi har haft några bra dagar och försökt njuta av dem. Idag har vi varit på vattengymnastik, det är så skönt för kroppen när man är i det varma vattnet, man får mindre ont.  

Vi har ofta ont i kroppen eller så känner vi inte delar av kroppen alls. Just nu har vi ont och har sökt hjälp på VCT så nu ska vi utredas för Fibromyalgi och eventuellt hEDS (står för hypermobilitetssyndrom eller edler danlos syndrom eller nått tror jag) för jag har tydligen överrörliga leder... Jag har sökt hjälp innan men får bara höra att det är psykosomatiskt eller att jag får leva med det... Det känns ju lättare att leva med det när man vet varför man har ont även fast det inte finns nått att göra åt det.

// Joy